Neko Case gör låtar som är grymma. Hon arrangerar dem på bästa sätt. Hennes röst är så fylld av känsla att hälften vore nog. För mig är det något av en gåta att inte en hel armé av musikälskare försöker frälsa sin omvärld med hennes skivor.

Jag kan skriva ett par stycken text om detta, men egentligen räcker det om du lyssnar på ”Hold On, Hold On” som kommer som tredje låt på den här skivan. Två minuter och fyrtiosex sekunder som inleds med raderna ”The most tender place in my heart is for strangers/I know it’s unkind, but my own blood is much too dangerous”. Den fantastiska rösten kläs i de allra snyggaste gitarrer jag kan tänka mig, ett tassande trumkomp och luftiga sångstämmor. En perfekt resa bort-låt. Bitterljuv att lyssna på för den som lämnar något.

Lika förhäxande bra är ”The Needle Has Landed” med sitt mjuka driv. Och de där perfekt reverbade och avmättade gitarrerna, inramade av små stråkpartier.

De tolv låtarna klockar inte in på övertid. Några av dem är befriande korta. Hela tiden ger de mig en skön känsla av vemod utan hopplöshet. Ibland tar sig mina tankar iväg till Mazzy Star. Ibland till Chris Isaak. Av och till dyker David Eugene Edwards upp och skakar om min hjärnceller.

Men mest av allt är det Neko Case. Hon behöver inte jämföras med andra. Lyssna på två och en halv minut ”Lion's Jaws”. Det kan räcka.

Ingen sjunger modern country som Neko Case. Ingen.