Beroende på vilket format av Madonnas andra singel från Confessions on a Dance Floor du köper kan du se fram emot remixade versioner av titelspåret från namn som Paul Oakenfold, Green Velvet och Lu Conten själv. Men dem får ni upptäckta på egen hand.

Det här handlar om mötet mellan Madonna och Pet Shop Boys.

Ola Andersson-musik. I kubik.

Jag skulle kunna skriva långt och länge om hur jag var först på banan med Pet Shop Boys. Hur långt tidigare än alla andra jag förstod briljansen i duons musik. Hur originalversionerna av såväl West End Girls, Opportunities och One More Chance snurrade varma innan Parlophone ens hört talas om dem.

Ja. Det skulle jag kunna göra. Det vore visserligen fullständigt skitsnack, men jag skulle kunna göra det.

Sanningen är ju att Sveriges övriga Tracks-lyssnare insåg storheten i West End Girls något drygt halvår före mig. Jag gillade den. Mycket. Men kanske inte sådär vansinnigt mycket att jag röstade sönder den. För mig var det ju med Love Comes Quickly det började, senare samma år.

Men det skulle dröja nästan ytterligare ett halvår innan jag blev fanatisk på riktigt. I och med Disco. De artificiella pukorna i Paninaro sprängde bokstavligen talat sönder allt jag trodde att jag visste om musik. Infernot i Suburbia lät som temat till ett upplopp. Love Comes Quickly var tyngre än någonsin. Och den maratonlånga mixen av West End Girls, med tillbakaplockade textrader och ljud från originalversionen, bjöd på nya detaljer varje genomlyssning.

Därför känns det, nästan 20 år senare, så väldigt mycket rätt att Neils och Chris omarbetning av Sorry börjar med de studsande percussionljuden just från den Disco-versionen av West End Girls, för att sedan låna in ekon från densammas syntbas och atmofärkeyboard. Att Pet Shop Boys slutligen bjudits in att remixa Madonna känns nästan lika självklart. Beröringspunkterna har ju alltid funnits där.

Både Madonna och Pet Shop Boys började sina framgångsrika musikkarriärer i New York, såväl fysiskt som dansmusikaliskt. För båda artisterna var det någonstans drömmen om att lyckas som förde dem dit. Både Madonna och Pet Shop Boys hade höjdpunkterna på sina karriärer för drygt 20 år sedan och båda har sedan dess uppgraderats från sin allmänna skräpmusikstatus till en loge betydligt närmare de fina rummens uppskattning och respekt. Pet Shop Boys rankades 2003 som den fjärde mest framgångsrika artisten i Billboards Dance/Club Play-listor i en sammanställning av åren 1974-2003, efter Madonna, Janet Jackson och Donna Summer. Madonna å sin sida hamnar på samma placering i IFPI:s sammanställning av de artister som sålt flest album genom tiderna, efter bara The Beatles, Michael Jackson och Elvis Presley.

Pet Shop Boys skrev Heart med Madonna i åtanke, men en attack av mindervärdeskomplex gjorde att de aldrig frågade om hon ville göra den. Istället förärade de henne en textrad i DJ Culture. Madonna ska ha konstaterat att ”Pet Shop Boys! I fucking love ‘em” under inspelningen av Confession on a Dance Floor, medan producenten Stuart Price erkänt att West End Girls-minnande Jump från samma album är en ren tribut till Chris Lowe.

Och nu är vi här. Madonna och Pet Shop Boys under en remix.

Flera gånger tidigare när Pet Shop Boys remixat andra artister, som Blur, David Bowie och Rammstein, har väl resultaten blivit sådär spännande. Inte så den här gången. Price redan från början drivande beat har hetsats till ytterligare på ett sätt som säkerligen är bekant för alla som sett Pet Shop Boys live de senaste sex-sju åren. Att basgången i den allt hetsigare piskdansen inte sällan tvingas in i ua-ua-ua-ua-slingan från Bon Jovis Living on a Prayer känns därför precis som det ska. Det handlar förmodligen om den tyngsta produktion Neil och Chris någonsin fäst på skiva, med lite snöflingestudsande ploingk-ljud lössläppta mitt i alltihop.

Men sin tyngd till trots är det inte i de här bitarna som hjärtat i remixen verkligen finns. Om det var en slump eller inte att det var just Sorry som Pet Shop Boys bjöds in att remixa vet jag inte. Det jag vet är att åtminstone Neil inte var sen att se det ironiska i just det valet. Det blir så väldigt tydligt ungefär 20 sekunder in, när West End Girls-introt brutalt kastas åt sidan.

En massiv explosion lämnar plats för en kyrkorgel och ekande röster. Den gregorianska kören masar sig långsamt in med nedsänkta huvuden innan Madonna kastas ut mitt på dansgolvet.

It’s a Sin.

”Please don’t say ‘I’m sorry’ / please don’t say ‘forgive me’” mässas fram av känslokallt robotiserad röst berövad all medmänsklig värme och barmhärtighet. Neils djupa ärr från den skuldindoktrinerade uppväxten i katolsk skola, ett tema som återkommit under duons hela karriär. Religionen som fördömande och absolut rättesnöre och en orubblig barriär över ett bubblande hav av undertryckta känslor.

I ljuset av det här är de sångpålägg som Neil kompletterat remixen med också den självklara bryggan mellan dansgolvet 2006 och de mörka skamrummen ett liv tidigare. Två enkla textrader som upprepas om och om igen. När It’s a Sin-stämningarna från inledningen dyker upp en gång till, precis innan den sista, mest frenetiska dansgolvsrevolten exploderar igenom de grå väggarna, drygt halvvägs in möts två stycken musik med nästan 20 år mellan sig.

I’m sorry. So sorry.

En Neil på knä vädjande till den fingerpekande överheten.

Mea culpa.

Mea culpa.

Mea maxima culpa.