Jag erkänner, jag var alldeles för snabb med att döma den här skivan. Efter en första genomlyssning kändes en andra lyssning som ett nödvändigt ont, ungefär som att städa toaletten eller diska veckogammal disk. För att slänga sig med lite dirty south-referenser: Malmö-gruppen var för mycket Chingy, för lite Goodie Mob.

Efter att ha lyssnat igenom skivan fler gånger är jag beredd att omvärdera den. ”Lucky Day” hade fått upp mig på vilket dansgolv som helst. Det är kreativt Blacknuss-stuk med snygga stämmor och lyckad ”smurfskruvad soulsång”, för att citera Ola.

På ”Never Can Say Goodbye” mjukar Castelo och Teresa Pozgaj upp hårda knutor med sin svala och närvarande sång, över vinylknaster och stråkar. Colossos rap flyter med utan att störa känslan av harmoni.

”We've Been Here Before” och ”Never Loved No One (Like I Love You)” är hiphop och R&B för hörlurar snarare än dansgolv. Hiphop för att åka buss genom Sverige, titta ut på landskapet och låta tankarna vandra fritt. Det känns fräscht på samma sätt som svensk hiphop gjorde 1998. ”Hold On To Your World” är både Castelos och Colossos paradnummer. Det är soulpianot jag alltid faller pladask för, det är Marvin Gaye-associationer, det är skrytrap, det är gospel och Gud. Den avslutande låten knyter ihop påsen, en kombination av svår kärlek, religion, dansgolv och rumpskak.

”42 Grams” växer för varje lyssning. En stor del av skivan består dock av rutinmässigt klapprande beats utan större finess. Då hjälper det inte att man lånar klassiska rader från Nas och Ice Cube. Smurfskruvade slingor känns också som ett ganska uttömt ämne efter de senaste årens överdosering. Det funkar ibland, men det är undantag snarare än regel. Mer än halva skivan är genomarbetad men ointressant.

Prominent har potentialen och medlen att erbjuda det som svensk hiphop alltför ofta saknar; substans, sväng och soul. Den här gången räcker det halva vägen.