Darren Hayman, förgrundsfigur i Hefner, har de senaste åren mest spelat på egen hand eller med The French.

Längtan till det som var har fått honom att söka sig tillbaka till den lätt spretiga och argsint vemodiga pop Hefner spelar. Hefner som 2006 dessutom släpper en best of …

Snart kommer fullängdaren ”Table For One”, men i väntan på den kanske det ändå är dags att uppmärksamma ”Cortinaland”.

Detta är nog så nära Hefner vi kommer utan att det är Hefner. Den ständigt gäckande kärleken. De ständigt svikna vänsteridealen. Och så ilskan och vemodet över båda dessa så klart.

Mindre elektroniskt än The French, men med en tydlig anstrykning av pop mellan keyboarden och ukulelen. Lite David Bowie fast med banjo.

Darren Hayman är en av de bästa på poplåtar. Inte för att de blir hits, utan för de är intressanta och lättillgängliga på en gång. ”Cortinaland” är inget undantag. Med ett lugnare, vardagsrumsnära sound skapar Hayman fortfarande pop av klass. Det gäller både när han beskriver sina ständiga relationsdramer som i ”The Light in Her Room” eller när han hårdhänt gör upp med New Labour i ”Little Democracies”.

Kanske saknas Darren Haymans riktiga glöd. Den där glöden som liksom låg på gränsen ibland. Där den djupaste basröst blev falsett och där den återhållna ilskan blev tokraseri. Men det är trots allt några intressanta stunder jag kan ha med ”Cortinaland” i väntan på ”Table for one”.