Recension
- The Greatest Cat Power
- 2006
- Matador/Playground
Från Memphismyllan
Lyssna
Externa länkar
- Cat Power :: The Greatest
- Här kan du lyssna, men inte så mycket mer.
- Matador Records / Cat Power
- Senaste nytt, biografi, diskografi och allt det där man kan förvänta sig.
När jag såg och hörde Cat Power för första gången i höstas fanns inget som antydde att hon skulle släppa en skiva som ”The Greatest” (nej det är ingen samling). Då stod hon på en knappt upplyst scen. Jag minns inte om hon hade ett kompband med sig, det enda jag minns är hennes mörka röst och en gitarr. Hon krävde publikens totala uppmärksamhet och fick den. Spelade stillsamma svarta sånger och viskade med sliten stämma lika mycket som hon sjöng. Hon viskade med kraft, aldrig vekt.
Sent förra året kom en mp3:a i form av titelspåret som smakprov. Den avslöjade, kan jag så här i efterhand konstatera, egentligen inte heller vad som komma skulle. Det är en låt som på många sätt tog mig tillbaka till den där nedsläckta kvällen på KB. En vemodig och skör sång om ånger.
I låtar som ”The Greatest” är kompbandet hon spelar med som mest anonymt, men oftare står de lika tydligt som någonsin Chan Marshall själv. Det är en rutinerad samling soulgubbar som backat Al Green, Booker T. and the MG's och Aretha Franklin tidigare. Det hörs och mötet är inte helt smärtfritt.
Cat Power har spelat in en vuxen skiva som doftar rökig gammal Memphis-soul.
Ibland blir det lite övermoget (på ett sentida Solomon Burke- eller Bettye LaVette-vis). Ibland krockar Cat Powers mer indierock- än soultraditionella sång med kompbandets jordiga soulmattor.
När det väl sitter, sitter det å andra sidan ordentligt. Dystra ”The Moon” låter som en liveupptagning från en rymlig källarlokal med bandet i halvcirkel runt Chan Marshall. Här försöker hon sjunga ut i ett lite högre tonläge än hon egentligen klarar av (det handlar ändå inte om någon falsett direkt). Resultatet blir skört, bräckligt och andlöst vackert.
När fiolen plockas fram i ”Empty Shell”, stålgitarren i ”Islands” och det är dags att påta i countrymyllan ryggar jag. Då blir det lite väl bekvämt på ett sätt som inte känns vare sig ”tidlöst” eller ”klassiskt” (som jag antar var målet).
”Hate” är ett annat spår som tar mig tillbaka till vårt första möte i höstas. Här sjunger hon ”I hate me, myself and I / I hate myself and I want to die” till en ensam elektrifierad gitarr. Mig säger den att mindre smakar mer i fallet Cat Power, att sparsmakat är godast.
Publicerad: 2006-01-27 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-24 08:05
11 kommentarer
Fin Nirvana-passning.
Annars tycker jag att You Are Free är genialiskt bra.
#
Jag tyckte att spelningen på KB var, om inte skitkass, så i alla fall ganska dålig. Gitarren var ostämd o hon klagade på det hela tiden, och så var alltsammans för långt. På hulstfred 03 var det däremot jättebra. Får se om detta hamnar i min hylla.
#
"När jag såg och hörde Cat Power för första gången i höstas" recensentbrist?
#
Att spela in en 'vuxen skiva' låter aldrig bra i mina öron. Men jag håller med om att You are free är riktigt bra.
#
Varför alltid denna rädsla för "vuxen musik". Detta att växa upp och ur sin tonårskostym behöver inte omedelbart innebära att det blir sämre eller tråkigt.
Du kanske tycker jag är en pretentiös jävel, men jag måste verkligen säga att jag faktiskt uppskattar vuxna känslor.
Det finns nästan ingenstans ett sådant förakt mot vuxenhet som inom musiken.
Varför är det så?
#
Smog sa ju att han hade spelat in en vuxenskiva och man blev ju livrädd, men fan vilken skiva det blev. Hoppas fallet går igen med katten.
#
lite snålt betyg, Hamberg. Det här är en mycket behaglig skiva, även om den inte är lycklig. Cat Powers i särklass bästa.
#
det skulle ju vara orättvist att jämföra med 'you are free', eftersom den står så högt över allt annat som någonsin spelats in, men lite besviken blev jag allt på the greatest. fast en 7a ska den ha i alla fall.
#
Låt den växa på er, gott folk!
Jag kommer nog aldrig att kunna ta mig till "The Greatest" på samma sätt som "You are Free", men den tar sig. Öppningsspåret är riktigt vackert!
I övrigt ser jag fram emot en recension av Isobell Campbells och Mark Lanegans upptåg tillsammans.
#
Precis som flera säger, det är väldigt svårt att följa upp en så tung och lysande skiva som "You Are Free" var, men jag gillar det nya uttrycket, ljudbilden är lättare att ta till sig men Cat Power kommer ändå alltid nära. Skulle nog ge den en 7a eller 8a.
#
ja det är en helt okej skiva.någonting som dock e lite synd e att låt 2-13 är dåliga.bara inledningsspåret som är bra.tacka vet jag dear sir skivan,helt annan tyngd o mkt skräpigare skitigare ljudbild.jajemän alla hennes skivor e bättre än denna.detta låter tråkigt
#
Kommentera eller pinga (trackback).