Såhär i bistraste midvintertid vore det väldigt tillfredsställande att sätta sig framför en skön varm brasa när man kommer hem i vintermörkret. Men saknar man den möjligheten får man hitta på något annat. För mig har, i brist på den verkliga varianten, Bernhard Fleischmanns The Humbucking Coil de senaste månaderna fungerat som fullgod ersättning. En välkomnande mysigt sprakande digital brasa som jagat bort vinterkylan ur den mest frusna kropp och själ.

Från det att orgelstämman i strålande Broken Monitors börjar studsa mellan högtalarna och den trasiga rytmen så sakteliga lunkar igång till det sista försiktiga ackordet i avslutande Aldebaran Waltz skickar nämligen Fleischmann ut så mycket värme att det är omöjligt att inte tina upp inombords.

Av rena mjuka gitarrklanger loopar han melodier som byggs på med lager på lager av ljud, analogt brus och instrument. De får svälla till varsamma crescendon innan han stegvis skalar av allt igen till dess att bara tystnaden finns kvar. Ett tema och struktur som genomsyrar hela skivan och som, i sammanhanget, förvånansvärt nog närmast påminner om postrock. Uppbyggnaden är snarlik men frenesin och attacken som kan komma ur band som Mogwai har här ersatts av elektroniska välljud, böljande xylofoner och klockspel.

The Humbucking Coil är också till största delen instrumental utom på de två spår där Christof Kurzmann lånar ut sin röst. En sånginsats som enklast sammanfattas med att han, trots pratsång på engelska, framförallt låter väldigt, väldigt tysk. Samtidigt passar hans lätt frånvarande ickestämma strålande, både när den svävar ut i världsrymden i vaggvisan From to och i en mer gitarrbaserad låt som Gain.

Vid ett par tillfällen drivs rytmen upp en smula men annars böljar The Humbucking Coil i ett beskedligt tempo som snabbt vaggar fram ett tillstånd där man istället börjar upptäcka de små smarta detaljerna i Fleischmanns musik. Som att det faktiskt låter väldigt bra när det skramlar in ett gäng tomflaskor i periferin i Phones and Machines och förenas med telefontonerna och ett långsamt piano. Men aldrig så snyggt som sakrala Aldebaran Waltz som för varje ny omstart går in i en ny andning och växer till samma melankoliska urkraft som när Sigur Rós är på sitt allra mest smärtsamt vackra humör.

Med sina melodivärmeslingor och inbjudande posttronika är The Humbucking Coil precis vad man behöver mot vinterkylan.