När jag såg och hörde Cat Power för första gången i höstas fanns inget som antydde att hon skulle släppa en skiva som ”The Greatest” (nej det är ingen samling). Då stod hon på en knappt upplyst scen. Jag minns inte om hon hade ett kompband med sig, det enda jag minns är hennes mörka […][...]

Det är väl knappast så att ni behöver mig för att veta vad ni tycker om Moneybrother. Det är inte särskilt troligt att någon inte hört honom nu. För de som läst det jag skrivit de senaste åren kommer det knappast som någon överraskning att jag gillar ”To Die Alone”. Anders Wendin slår inte ur […][...]

Du kan tjata hela sommaren om The Commitments. Eller om att Nicke Andersson redan för hundra år sedan släppte en vinyl-sjua som låter så här. Eller att vita farbröder ska lämna sextiotalssoulen i fred. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är upptagen med det jag hör. Floder av kärlek till svänget. Avspändhet. Ett gäng […][...]

Örebro, december 2000. I en trång källarlokal står Moneybrother på scenen för första gången. Det är en rätt liten skara människor som lockats dit av affischerna som ropat ut att bandet innehåller medlemmar från Monster och The Barbwires. De flesta är där av gammal vana. Anders Wendin och hans kumpaner brukar spela i Örebro i […][...]

Varningslamporna blinkade intensivt rött när jag stoppade den här skivan i CD-spelaren. ”Back to Then” är Darius Ruckers solodebut. I vanliga fall är han en av medlemmarna i Hootie & the Blowfish. En institution i USA, nästan helt utan fans här. Varningslamporna på rött. Intensivt. På klistermärket som sitter på framsidan står att Jill Scott […][...]

Jag har sparat på en mening sedan i somras. Jag hade tänkt använda den som start på en eventuell intervju med Anders Wendin som är Moneybrother. Meningen går ungefär så här: ”Det låter ju inte alls som Monster”. Mer påstående än fråga kanske. Jag kommer inte att använda den meningen. Moneybrother låter faktiskt lite som […][...]

Mindre än en minut in i skivan och jag tror inte mina öron. I ett kaos av elektronik, feta trummor och ett brötigt sväng stönar Mazarine Streets Malte Holmberg som den kåtaste James Brown. Skivans första spår, ”Watch Me”, är i det stora hela instrumentalt och är så oväntat och ohämmat sexuellt att jag tappar […][...]