Efter att ha debuterat 1993 med den trevande ”Lunar Strain”, där man blandade folkmusik med hårdrock, har In Flames gradvis arbetat sig uppåt. Tretton produktiva år senare har deras melodiösa dödsmetall en given plats hos de större arenorna och nu släpps deras åttonde skiva i ordningen. Det sägs ju att man ska smida medan järnet är varmt och In Flames är närmast glödheta för tillfället.

Fjolåret var minst sagt både framgångsrikt för bandet. Efter att belönats med flera priser, bland annat en Grammis för skivan ”Soundtrack to Your Escape”, som släpptes året dessförinnan, så agerade Göteborgskvintetten förband åt stora namn som Judas Priest, Mötley Crüe och värmde dessutom upp för Iron Maiden på det uppmärksammade Ullevi-giget i somras. Efter att ha medverkat på Ozzfest-turnén i USA gav man även ut en DVD och nu kommer alltså ”Come Clarity”.

Planen här har varit att gå tillbaka till bandets lite äldre sound och blanda det med nya In Flames, vilket innebär mer fart och fler gitarrmelodier. Samtidigt finns de elektroniska inslagen och samplingarna som präglat de två senaste släppen kvar i bilden. Att fansen som varit rätt missnöjda med både ”Reroute to Remain” och ”Soundtrack to Your Escape” har gett nya skivan tummen upp styrker det faktum att In Flames lyckats ”förnya” sig med bravur.

Ännu en förändring som skett är att sången är betydligt mer dynamisk än tidigare. Tidigare har vokalisten Anders Fridéns röst tenderat att låta lite gnällig när han ska försöka sig på att sjunga rent, men både i hårt slående singeln ”Take This Life” och refrängstarka ”Leeches” är hans insats mer övertygande än någonsin. Han klarar till och med skivans ballad, titelspåret som nämnts i liknande sammanhang som indierock och Muse (!), alldeles galant.

Något som lär få flera att höja på ögonbrynen är det omtalade samarbetet med Lisa Miskovsky på låten ”Dead End”. Det är ett kommersiellt grepp i samma anda som när kollegorna i Nocturnal Rites lät den numera pensionerade skidkungen Per Elofsson spela gitarr på deras skiva ”Grand Illusion” ifjol. Med tanke på att In Flames inte sticker under stol med att de hoppas att låten ska generera fler lyssnare utanför hårdrocksvärlden så är resultatet över all förväntan. Att det hela kommer att reta gallfeber på en del personer gör den bara ännu bättre.

Under skivans andra hälft dyker ett knippe låtar upp som återskapar riffglädjen från slitstarka albumtrion ”Whoracle”, ”Colony” och ”Clayman” – det vill säga från perioden kring millennieskiftet då många anser att In Flames nådde sin kreativa topp. Framförallt bitar som ”Versus Terminus” och ”Vanishing Light” är fullkomligt lysande. Samtidigt kliver ett lite modernare In Flames-nummer som ”Vacuum” fram som skivans kanske starkaste kort, med sin storslagna arenarefräng.

Kalaset avslutas med den instrumentala låten ”Your Bedtime Story is Scaring Everyone”. Den lite suspekta titeln är tänkt att hänvisa till alla nyhetsinslag som skrämmer upp folket ute i stugorna, och mycket riktigt hörs en nyhetsuppläsare i bakgrunden, tillsammans med kusliga pianoslingor. Det som kunde ha blivit relativt misslyckat blir istället en mycket suggestiv avslutning på ”Come Clarity”.

På senare år har In Flames gått från klarhet till klarhet (som den kryptiska albumtiteln kanske anspelar på?) och detta är ytterligare en fjäder i hatten. ”Come Clarity” kommer från ett gäng som just nu närmast brinner av självförtroende.