I’m dreaming of better days in my life
Don’t know how much more I can take
of the pain and strife
Will it ever end?
Or is it a fantasy to think
things someday will mend?
But I just keep on hoping

En blodpulserande bas, en taktfast rytm, en försynt väsande hi-hat, ett blygt klockspel, några mjuka ackord, en sopransax som skär rakt igenom det hårdaste hjärta. Och så rösten. Den svaga och varma rösten.

Visst är Larry Heard tillbaka. Nästan precis 20 år efter genombrottet med den klassiska singeln Can You Feel It.

Alla som följt honom de senaste åren vet ungefär vad som är att vänta. Ända sedan han i och med 2001 års Love’s Arrival hittade tillbaka till den själ som genomsyrade album som On Top of the World och Introduction i skarven mellan åttio- och nittiota , har han fortsatt att mejsla fram sin alldeles egna och unika maskinella värme med destination blå nätter.

Nästan 20 år efter det att Larry Heard nästan på egen hand ritade ut riktlinjerna för deep house visar han alltjämt hur musiken egentligen ska låta. Med små, små medel fortsätter han måla upp sina övergivna och sorgsamt vackra betongbakgator, ensam med sina keyboards, sina maskiner och några få medmusikanter. Ett ensamt piano som studsar mellan väggarna i de neondränkta jazzkvarterens smutsiga och kalla ytor.

Men den här gången har Larry gått ännu längre tillbaka i tiden. Till sina allra tidigaste Trax-dagar. För om första halvan av Loose Fingers (The Duality) är Larry Heard så som vi lärt känna honom de senaste 15 åren är, så är den andra (The Double-Play) verkligen ett steg tillbaka till rötterna. Till den råare housen. Till acid-housen.

Det är en djupdykning långt ner i stadens mörka, introvert pulserande svartklubbsliv. Fladdrande ljus, pumpande rytmer, svettigt flyende känslor, slamrande ljud och hypnotiskt knorrande 303:or. Det är musik strippad på nästan allt utom trummaskin och basgång. Det är kallt, monotont och vackert, ibland på samma gång.

Och nästan 20 år senare ger Larry Heard oss en ny Can You Feel It med Lamentation. Ja, eller åtminstone nästan. Rytmen är betydligt mer dans. Men stämningen och ackorden är som plockade rakt av från den klassiska inspelningen.

Och precis som då berättar Larry Heard ännu en gång housens skapelseberättelse för alla som vill lyssna. Men när Larry den här gången frågar oss What Is House? är det den Blakeianska tvillingen till Jack och hans groove. Det är den betydligt mörkare historien om kättarna och de otrogna som försöker korrumpera housen och beröva den dess själ. Den är den puristreviderade historieskrivning som fick Blaze att sätta sig ner och skriva I Remember House. Därför är det den här gången inte Chuck Roberts predikande och hetsande stämma som förkunnar texten. Istället är det Larry själv som mässar med en mörk, Tiga-kylig robotröst.

When house music was born
she did not have a name
Her parents didn’t want her
so they cast her to the wind
Someone else adopted her
and gave her a home
And like any adopted child
she doesn’t fully belong

She doesn’t know where she came from
so she doesn’t know where to go
She goes from place to place
wherever she can find refuge
Always taking on a new name
always taking on a new form
Trying to be what everyone wants
Trying to fulfill their needs

No one wants to hear her story
They want to write it for her
So I guess you’ll never know
just who she really is

Men även i Chicago tar nätterna slut. Klubbarna stänger till sist. Människor vandrar genom gatorna i en stad som inte riktigt somnat, men som inte är redo att möta en ny dag riktigt än. Där går Larry och undrar vad som egentligen händer omkring honom. Ask Me About My Life uppmanar han oss. Likt Marvin Gaye utan att kunna ge några svar. ”You ask me about my life / it’s been pretty much like yours”, mumlar han fram.

Men samtidigt. 20 år av fantastisk musik.

Det fixar inte vem som helst.