Det blir sällan några märkbara krusningar på musikflodens yta när Larry Heard släpper något nytt. Inte för att det någonsin handlat om några större marknadsföringsapparater som rustats upp och rullats ut inför varje nytt alster, men sedan början av nittiotalet har det varit rena detektivarbetet att hålla koll Larrys förehavanden.

Följaktligen missade jag helt att det, mindre än en månad efter förra livstecknet, dök upp en ny Larry-EP. Det var tack vare ett påpekande från en av dagensskivas besökare som jag fick upp ögonen för att Larry åter gjort gemensam sak med Chad White.

En skiva att sortera in under ”M” som i ”Mr. ” eller ”W” som i ”White”, med andra ord. Ja, eller mest troligt: under ”H” som i ”Heard”.

Det spelar ju liksom ingen roll att artisten den här gången bara är just Mr. White. Inte ”Larry Heard presents Mr. White” som på tolvan You Rock Me/The Sun Can’t Compare från 2006. Ett försök att påminna oss om vem som egentligen är artisten. Ett försök som förstås är dömt att misslyckas. Bara det faktum att Aeroplane släpps på Larry Heard-etiketten Black Market International. En etikett som skrotades 1997, men återuppväcktes i samband med Larry gav oss 25 Years From Alpha EP i slutet av förra året.

Larry Heard alltså. Och det är i mångt och mycket en välbekant Larry som knuffar fram Chad till mikrofonen.

När Larry 2005 släppte sitt Loose Fingers: Soundtrack from the Duality Double-Play-album verkade det som att han till sist på allvar började blicka tillbaka till den tid då han, tillsammans med en handfull andra, för alltid ritade om dansmusikkartan. Kanske nostalgi på äldre dagar. Kanske en möjlighet att åter få utlopp för den musik han alltid haft inom sig när yngre generationer började återupptäcka och återanvända den gyllene houseeran. Oavsett vilket acid house-knorrade Larry på den skivan mer han hade gjort på väldigt länge.

Nu börjar det som 2005 var ett oväntat drag att stelna in i ett rutinartat mönster. Larrys släpp sedan dess har varit dubbelansiktade, med ena foten i åttiotalets acid house och den andra i Larrys varsamt utmejslade och finstämt melodiösa deep house.

Aeroplane både följer och bryter det här mönstret.

Acid-biten finns där. Demonstrativt instoppad i mitten av de tre spåren bockar Inside Your Mind (This House Is Home) av alla klassiska acid-ingredienser. Den dämpade bastrumman, den dansande hi-haten, den retande 303-slingan och den duetterande och förvrängda pratsången. Fint så långt.

På respektive flank händer det däremot saker. På gott och ont. Inledande titelspåret är electro av den 2000-typ som senaste året eller så ritat upp en egen hörnruta genom digitalo-housen. Här handlar det dock mer om betydligt mer avskalade nyelectrotongångar med drömskt ekande pratsång. Snygg, men med sina sju minuter på tok för lång.

På andra sidan om Inside Your Mind hittar vi något som faktiskt är än mer otippat. You Don’t Answer (When I Call) är plastmaskinell indiepophouse som hade kunnat bli resultatet om Pet Shop Boys spelat in Relentless idag (och som kanske inte ligger så långt ifrån hur Xenomania-samarbetet på kommande skivan kan komma att låta). Och sångmässigt får Chad under de sex minuter som låten pågår mig att tänka på Thom Yorke, Antye Greie-Fuchs på Luomo-humör och Larry Heard själv. Milt sagt intressant.

Ett steg bak och två steg fram för Larry den här gången, alltså. Ett riktigt lyckat och ett lite mindre lyckat.

Däremot saknar jag den där riktiga magin. Den där riktiga Larry-känslan.