Club Killers är en klubb som är ett band med fler medlemmar än någon klarar att räkna. Dessutom med fler gästsjungande popsångare (och sångerskor) än vad som borde vara lovligt. Men mest av allt är det här Viktor Brobackes och Gustav Bendts kärleksbarn. Skivan ”Two Nights With” är resultatet av en brinnande kärlek till reggaemusiken inklämd på en blänkande cd-skiva.

Kvällar med Club Killers brukar omtalas med ett lyckligt skimmer i blicken. Själv har jag bara lyckats se dem en gång. På Hultsfredsfestivalen härom året. Då skrev jag att alla i publiken förmodligen var åtminstone lite upp över öronen förälskade i fantastiska Anna Maria Espinosa. Bandets primadonna och mest glittrande stjärna. Hon är sångerskan på första singeln ”Boy I've Got a Date”, låten som Alton Ellis gjorde i original (fast som ”Girl I've Got a Date” då). Kanske inte det mesta självklara valet ens med Anna Maria vid mikrofonen.

Nu spelar det där med singelval förmodligen ingen större roll för den här skivan. Den är framför allt ett fint ljudminne av magiska kvällar. Något för alla som funnit eller mist någon en kväll på Debaser (där bandet spelar hyggligt regelbundet) eller ute i landet (där de spelar mindre ofta). Den här skivan är först och främst för de som vill och kan säga: ”Jag var där”.

Inte så att den inte har något att erbjuda andra. Det har den. Men det är faktiskt bara en samling söta covers (med ett undantag). Fina tolkningar av fina standards. Framförda med kärlek, värme och respekt. Kanske en ingång till vidare lyssning i reggaearkiven för vänner av Håkan Hellström, Moneybrother och Weeping Willows. Jag tror att det är framför allt vi som gillar någon av gästerna sedan tidigare som kommer att uppskatta det här.

Jag önskar verkligen att Magnus Carlson hade låtit bli att sjunga en Morrissey-låt. Det är så förutsägbart att mina dator går ner i vila (och dessutom gillar jag inte Morrissey ens i baktakt). Jag vet att han kan bjuda på underbart blå reggae om han bara vill.

Hur mycket jag än gillar den här skivan kan jag inte komma ifrån att det är tillsammans med publiken framför scenen som jag gillar Club Killers mest. Till skillnad från det första smakprovet ”Some of Them a Bawl” som kom med en cd tillsammans med tidningen Sonic klarar albumet nästan att ta mig ända dit. Till metrarna framför scenen med strupen full av sång och ett lyckligt skimmer i ögonen.