På en karg klippa badandes i västkutskt solsken sitter en liten figur med seglarmössa på huvudet och gitarr i hand, även fast man kisar kan man se hur energin flödar ut långt över atlanten. Lika lätt kan man se honom i ett smutsigt gathörn med ett paket fish & chips och en sunkig öl i handen. Edward är en fantastisk och oerhört ouppmärksammad Göteborgsmusikant som lyckats få en liten hängiven skara anhängare i London. Edwards skapare och hjärna heter Johan Lagerström och har spelat musik och hängt med i bakgrunden av Göteborgs musikscen i många år.

För ett gäng år sedan for han och hans dåvarande band Polyester till London för att prova lyckan, deras EP hamnade i Rough Trades skivaffär och blev lokalt populär, de gjorde några spelningar och det ryktades att Paul McCartney ägde ett exemplar av EP'n. Allting såg väldigt lovande ut tills det hela bara rann ut i sanden, något som möjligtvis kan skyllas på The Strokes, men det är en obekräftad uppgift.

Det gick ett antal år innan Edward såg dagens ljus. Förra året dök ”Halfway To The Sun” upp på det egna skivbolaget Change The Wind Records. Det var fyra låtar som kom till under tiden med Polyester, de var resultat av en häftig förälskelse, en sådan där förlamande, bubblande känsla som kan få en att antingen bli galen eller väldigt produktiv. För Edward var det en kick som fick honom att skriva sprudlande 60-tals doftande popalster.

”Halfway To The Sun” lät som en väldigt uppfriskande homage till det förgångna årtiondet, nästan som att suga ut musten ur det allra bästa. Om Herr McCartney lyssnade på EP'n hade han nog växlat mellan att känna sig ärad och funderat på att skriva en stämningsansökan. I centrum av den sköna ljudbilden fanns Lagerströms energiska stämma, nästan tillbakahållen för att den håller på att spricka av kärlek, han låter stundtals avkönad, inte likadan men på samma sätt som Antony gör.

Nu över ett år senare dyker nästa livstecken upp. Det är en enspårssingel, rätt och slätt. Det här gången hör man tydligt att något hänt. Musiken har lagts i en lägre växel och det låter som att känslorna kommer från en ännu djupare plats. Fler instrument får vara med, ett drömskt piano har tagit huvudrollen och stråkar kommer in i refrängen. Det här en pärla. Den klockar in på 2.32 minuter. Det är över innan man hinner reagera, det låter lite som en symfonisk kvarglömd superballad som aldrig sett dagens ljus förrän nu, lika antik som den är tidlös.

Nu vet vi att det inte gör det men om det fanns någon rättvisa så skulle Edward bli väldigt stor väldigt snart.