Recension
- Jim (album, mp3) Jamie Lidell
- 2008
- Warp/Border
Modern retrosoul
Lyssna
Externa länkar
- Jamie Lidell
- Webben.
- My Space
- Lidell på My Space med fyra av låtarna från Jim.
- Warp Records
- Skivbolaget om Lidell och skivan. Även här med lyssningsmöjligheter.
I intervjuer gjorda inför släppet av Jim förklarade Jamie Lidell att ett syfte var att se om han kunde få till en skiva som skulle kunna bli en framgång hos en större lyssnarskara. Något man har full förståelse för när allehanda varianter av retrosoul just nu verkar vara en av årets populäraste smaker. Lidell var redan på väg dit med föregångaren Mutiply så på så sätt är det inget radikalt avsteg men där den bestod av lika stora delar klassisk soul och elektronisk klubbmusik ligger fokus nu helt och fullt på souldelen.
Soul där ledstjärnorna stavas Otis, Al, Marvin och Jackie och som Lidell in i minsta detalj anammat. Jim känns mer än något annat som en bortglömd inspelning från Stax allra djupaste källarvalv och låter inte bara helt autentisk utan glimrar också som en souljuvel.
Ena stunden är det oemotståndligt solstrålande handklappad gospelsoul, i nästa gungar den sävligt fram på en dammig veranda någonstans i den djupaste amerikanska södern för att i återigen nästa dunka loss i en stompfest som kan få dansgolvet på vilken Northern Soul-klubb som helst att explodera i ett moln av talk.
En följsam, charmant, ohämmat melodiös och ändå varierad samling låtar på temat soul genom tiderna. För även om det är 60-talet som är i huvudfokus glider Lidell iväg emellanåt i tid och bjuder på en dos electrofunk i Figured Me Out, snygga Stevie Wonder-harmonier i Little Bit of Feel Good och är även lite för nära Lenny Kravitz värsta folkölssfunk i intensivt struttande Hurricane för att det ska kännas helt bekvämt.
Men även om Lidells låtar genomgående är starka och han sjunger bättre än någonsin – han har verkligen en helt fantastisk röst – och Jim i alla avseenden är både stabil och älskvärd saknas ändå något. Den detalj som gjorde Multiply så briljant. Blandningen av influenser och sound. Dynamiken och spänningen som uppstod i mötet mellan soul och hypermodern klubbmusik. I sin strävan att uppnå autencitet har Lidell tappat lite av sin egen särart på vägen när han retrofierat sitt sound.
Förhoppningsvis kommer Jim leda till att han får sin efterlängtade och på alla vis välförtjänta kommersiella framgång. Förutsättningarna finns definitivt på plats något de kanske inte kommer vara länge till då Lidell redan antytt, som den rastlösa själ han är, att han inte kommer ta samma väg igen nästa gång. Vill man ha en uppvisning i alldeles strålande retrosoul och en hyllning till gångna tiders soulstorheter av en nyligen kläckt sådan gäller det nog att passa på nu.
Publicerad: 2008-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2008-12-25 19:07
10 kommentarer
vart int så impad av skivan. jämntjock om du frågar mig (vilket naturligtvis ingen gör).
#
fattar inte varför han ligger på warp…
#
jämntjock är ordet; hatt’n'blås vibbar & lite för många tokroligheter på youtube för att gå att helt gilla – warp och allt till trots
#
[...] Madelene Holm skrev om pop på svenska och fästingar på stjärten eller själen. [...]
#
Måste hålla med om att skivan är lite ojämn, dock med på tok för många solglimtar för att ratas! Varför har ingen gjort en recension på Ben Westbeech skiva? Sjukt bra!
#
[...] RelateratJamie Lidell Jim (5)Recloose Perfect Timing (1)Jamie Lidell Multiply (12)The Bamboos Side-Stepper (9)Duffy Rockferry (29) [...]
#
Retrosoul blir inte mer motown än så här och Duffy!!
#
ses vi i morrn?
#
mmmm
#
[...] att på Jim i princip ha slipat bort alla kantigheter och helt omfamnat retrosoulen har Jamie Lidell på [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).