Fredrik Strage har en gång sagt att electroclash var musikjournalistmusik. Musik som hyllas överallt, men som inte en käft utanför kåren köper.

Det ligger en hel del i det.

Oavsett vad man må tycka om electroclash (allt från att det var ett skitkass genrenamn till att musiken bara är såååå 2002) så kom Felix da Housecat att bli genrens stora frontfigur, tillsammans med Miss Kittin.

Nu är Felix tillbaka. Den här gången utan en genrehype att luta sig mot. När David såg omslaget till Devin Dazzle & The Neon Fever konstaterade han att Felix den här gången gått över funkstyr en gång för alla. Funkafuckingdelic. Och jodå, omslaget ser ut som de senaste femtio årens samlade LSD-trippar koncentrerade till drygt 14 gånger 12 centimeter.

Men det finns också en ännu starkare koppling tillbaka till vansinnesfunkens dagar: Devin Dazzle. Den här gången är Felix inte själv, han har med sig sitt alter ego Devin. Ett alter ego som även hjälpt Felix i skapandet av nya skivan.

Säg hej till Sly Stone.

Jämfört med tidigare tar Felix också ut svängarna betydligt mer. Han har så smått flyttat fram retropositionerna, från new wave över postpunk till italo disco och tidiga house- och technoditon. Ett brett influensspektrum.

Ja. Självklart betyder det att Felix inte kommer att sälja skitmycket den här gången heller. Tyvärr.

Likt Bran Van 3000:s Discosis kastar sig Felix hejdlöst mellan hårdslående dansgolvsbomber och nästan lågmälda blåtimmesstunder.

Att punkfunkiga Rocket Ride och What She Wants sparkar igång festen känns inte som en slump. Med rötterna i ESG och Liquid Liquid blir de övergången från Kittenz and Thee Glitz till Devin Dazzle.

Dansgolvet lyser upp när taktfast marscherande Watching Cars Go By armbågar sig fram med datorsång som för tankarna till Chris Kordas vansinnesbyggen och syntpopstudsiga Everyone Is Someone in L.A. (handklapp! discolaser! plonkplonk-trummor!) drunknar i en busslast arga gitarriff. Let Your Mind Be Free är en tripp tillbaka till syntpopppen, medan She’s So Damn Cool nästan blir elegant Jay-Jay Johanson-kyla.

Och så italo discon, förstås, som legat som grund för några av albumets allra bästa spår: Neon Human (tänk Koto med sång) och den fullständigt überbriljanta Ready 2 Wear.

Sedan måste jag ju bara nämna Romantique med sin franska pratsång, sina chopstick-trummor och en basgång snodd från Billie Jean. Svårt att misslyckas med sådana ingredienser.

Devin Dazzle and The Neon Fever är inte ett album som kommer att vända upp och ner på vare sig din värld eller musikhistorien. Däremot är det just nu 48 väldigt trevliga minuter. Det räcker gott.

Och tycker du att det är hög tid för Bran Van 3000 att släppa ett nytt album äger du förmodligen redan den här.