Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig […][...]

Varje gång hon låter sin iskalla klara röst ta upp allt utrymme med orden ”Pollution of the mind, lets be deaf and blind” ryser jag i varenda cell som kan rysa. Det är som en injektion av transparent realism skjuts in mig och får mig att se min världs dumhet omaskerad. Ingen vacker syn. Miss […][...]

Jag har tagit ledigt från recenserandet. Det är skönt. Lyssnar bara på musik jag vill lyssna på. Kravlöst. Gör spellistor, upptäcker ny musik utan tanke på att förmedla en åsikt om den. Men, ibland rycker det lite i fingrarna, så här kommer några korta rader om ett lite musik från årets början som ingen skrivit […][...]

I am X är Chris Corner. Chris Corner är en av personerna bakom Sneaker Pimps. Sneaker Pimps har gjort en av världens bästa skivor, ”Splinter”. Jag tror inte Chris Corner är lycklig. Lyckliga människor gör inte sån här musik. Musik som är livsfarlig tröst för olyckliga. Den här skivan är hemsk. Och bra. Hemskt bra. […][...]

Det är konstigt det här med hur snabbt man ibland ändrar åsikt om en skiva. När jag första gången hörde Miss Kittins nya album, någon gång i april sådär, tyckte jag att den var ungefär hur bra som helst. Ja! Bättre än genrekollegan Felix da Housecats nya alster, som jag premiärhörde ungefär samtidigt. Sedan gick […][...]

Fredrik Strage har en gång sagt att electroclash var musikjournalistmusik. Musik som hyllas överallt, men som inte en käft utanför kåren köper. Det ligger en hel del i det. Oavsett vad man må tycka om electroclash (allt från att det var ett skitkass genrenamn till att musiken bara är såååå 2002) så kom Felix da […][...]