”Promises, promises
I'm feeling burned
You taught me a lesson
I didn't want to learn”

En hel massa människor tycker nog att jag är helt fel person att skriva den här recensionen.

En hel massa människor har förmodligen rätt.

Det var ju Tricky jag ville se den där dagen 1995 när jag och en studiekamrat snubblade över två biljetter till Gino. Jag skulle se Tricky, hon PJ. Vi försökte övertyga varandra med skivbyten: ”Maxinquaye” mot ”Rid of Me” och ”To Bring You My Love”. Det gick sådär. För båda kampanjerna.

Visst, ”To Bring You My Love” hade sina poänger, det medges. ”Rid of Me” var mest bara slamrig och skränig (ROCK!) Inget för mig, alltså.

Men så klev Tricky av scenen och en försynt, liten mörkhårig kvinna i en knallröd klänning tog hans plats. En försynt, liten mörkhårig kvinna med en röst som körde över mig som en skenande grusbil.

Jag har sagt det förut: Polly Jeans konsert den kvällen är en av tre fullpoängskonserter jag upplevt i mitt liv. Det finns egentligen inte ord för att beskriva den. ”To Bring You My Love” är en av de bästa skivor som någonsin spelats in. Så är det bara.

Sedan dess har jag samlat på mig alla album PJ släppt och skulle inte vilja leva utan något av dem. Trots, eller kanske just därför, att de tillhör en underrepresenterad genre i min samling.

Men samtidigt är PJ Harvey alldeles självklar i mina hyllor. Den avgrundsdjupa svärtan, ofta på gränsen att förtäras i sitt eget vansinne. Jag är svag för det. Det var den svärtan som fick mig att lusläsa cd-häftet till ”To Bring You My Love” de första dussintal gånger jag verkligen lyssnade på albumet i jakt på namnet på människan som sjöng. Trots att jag hade hört det live kunde det inte vara den försynta, lilla mörkhåriga kvinnan som sjöng där. Det gick liksom inte. Det jag hörde på skivan var en röst som, precis som de allra största soulsångarna, var besatt. Fast inte av några högre makter. Snarare det motsatta.

Att Polly Jean har betydligt fler nyanser hör inte hit. Det är svärtan som alltid är PJ Harvey för mig. Samma smärta som fyller Robert Smith. Och nu har Polly Jean släppt ett nytt album.

Ett best of-album.

Eller. Det är det ju inte. ”Uh Huh Her” är ännu ett studioalbum, men ett studioalbum som skiljer sig från de föregående. Tidigare har PJ Harveys musik antagit distinkt skilda skepnader från album till album. ”Uh Huh Her” har hon satt samman genom att plocka delar från bakkatalogen. Det känns faktiskt så.

”The Letter” och ”The Life & Death of Mr. Badmouth” smakar ”Dry”. Distskramliga ”Who the Fuck?” hade platsat på ”Rid of Me”. ”Cat on the Wall” och framförallt mörkt mullrande ”It's You” tar mig tillbaka till ”To Bring You My Love”. ”Shame” är pop som den lät på ”Stories from the City, Stories from the Sea. Avslutande ”The Darker Days of Me and Him” ekar av ”This Mess We're In”. Jag skulle förmodligen kunna hitta spår av ”Dance Hall at Louse Point” om jag lyssnade några gånger till.

Men framförallt är det två album jag tänker på: ständigt växande ”Is This Desire?” och hemmabygget ”4-Track Demos”.

”Is This Desire?” för lågmäldheten och närheten i de bästa spåren på ”Uh Huh Her”, inte minst fullständigt makalösa ”The Slow Drug” där steget till elektroniska ”Is This Desire?” känns särskilt kort. ”4-Track Demos” för estetiken och hemma-hos-känslan, där allt utom det allra nödvändigaste plockats bort. En striptease som gör att ett stillsamt dragspel i bakgrunden låter så mycket starkare och mer levande.

Och fortfarande finns den kanske allra viktigaste ingrediensen kvar: PJ-paradoxen. Den försynta, lilla mörhåriga kvinnan med en röst som kan flytta berg, skrämma små barn och läka brustna själar. Kontrasten mellan den svaga, utsatta människan och den förbannade urkraften. Förmodligen har den här paradoxen aldrig varit lika tydlig på något PJ Harvey-album som när ”Shame” lämnar plats för ”Who the Fuck?” – två spår som är varandras motsatser på så många sätt.

Det som blir en minnenas kavalkad är också den stora svagheten hos ”Uh Huh Her”. Jag kan inte låta bli att jämföra parallellerna, något som jag aldrig tidigare känt att jag kunnat göra med ett nytt PJ-album. I samtliga fall vinner det äldre materialet. Särskilt svaga är faktiskt de rockigare spåren, återgången till den PJ Harvey som en gång vräkte sig ut i strålkastarljuset. Hur mycket jag än vill gilla dem känns de inte riktigt lika frustande frenetiska. Istället är det de stillsamma stunderna som lyfter ”Uh Huh Her” till de höjder jag hoppats på. När musiken, och Polly Jeans röst, kryper sådär nästan obehagligt ”Rid of Me”-nära.

Mörkret lägger sig över min lägenhet. Fiskmåsskriken på albumet blandas med fiskmåsskriken utanför mitt öppna fönster. ”The Darker Days of Me and Him” smyger igång.

”I'll pick up the pieces,
I'll carry on somehow
Tape the broken parts together
And limp this love around”

Hon är fortfarande världens bästa Polly Jean Harvey.