Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt.

Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik.

Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska.

Jo. ”Snubben” är briljant. Men det tog säkert ett år innan jag förstod det. Ibland är man inte så snabb när man lyssnar på musik.

TLK är en av de artister som inte behöver någon närmare presentation. De har knackat ut en alldeles egen plats i svenskt musikliv, välkända för de flesta som lyssnar på musik, inte bara de som nickar till hiphop. I historieskrivningen är det inte sällan med ”I skuggan av betongen” som den svenska hiphopen föddes. När förorten fick en egen röst.

Och det är det som är så intressant.

Vart har ”Välkommen till förorten” tagit vägen?

Jag tror TLK:s debut råkat ut för samma öde som Just D. Den är inte på riktigt. Den var inte hiphop. Eller så här: den var för kul. Humor har sedan början av nittiotalet inte stått särskilt högt i kurs i hiphopvärlden. Det är inte äkta. Är ”humor” ett av de fyra elementen? Nej. Just det. Att förträngningen av Just D och ”Välkommen till förorten” mest är bevis för ett, till och med för hiphopen, fascinerande tunnelseende är en helt annan historia.

”Välkommen till förorten” är i vilket fall fortfarande TLK:s bästa album, snäppet före ”I skuggan av betongen”. Så är det bara. Fortfarande inte övertygad? ”Välkommen till förorten” innehåller textraden ”jag vill ha din glass och du vill ha min slickepinne”. Det räcker så.

Men nu är det snart 2004. Tio år sedan TLK släppte debuten som vände upp och ner på den svenska hiphopen. TLK är ett av Sveriges bästa liveband, tack vare publikdomptören Dogge Doggelito. Från att ha utmanat etablissemanget har de i allra högsta grad blivit en institution själva. De är veteraner i rapspelet och har tillbringat större delen av sin karriär ovan jord.

Just därför slår TLK 2003 i allra högsta grad underifrån. Ingen förväntar sig några större underverk från Norra Botkyrkas mesta längre.

Jag vet inte om Dogge, Salla och Chepe har känt av det annalkande tioårsjubileet, men ”Omertá” ligger i vilket fall närmare ”Välkommen till förorten” än någon av deras två tidigare skivor. Även om allvaret ständigt finns närvarande på nya skivan (för det mesta inringad av ljudklipp från Stefan Jarls film ”Ett anständigt liv”), känns den, tja, gladare. Kanske inte riktigt lika tokspexig som debuten, men inte lika mörk, varken vad gäller texter eller stämning, som ”I skuggan av betongen” eller ”Mitt kvarter”. Det finns till och med utrymme för lite dixiejazzsväng när trion stämmer upp i ”De é skit”. Ja, så dyker Kapten Zoom upp. Mest för att.

Och Dogge blir dumpad över telefon den här gången också.

”Omertá” är stabil. Inget snack. TLK vet hur man snickrar ihop en skiva. Men samtidigt känns det som om det är något som saknas. Något som jag skulle kalla ”glöd” i brist på annat. Kanske också ”hunger” för att vara säker på att fylla en diagonal i klyschbingot. TLK har vuxit upp. De också.

De är säkerligen ingen slump att ”Omertá” är första TLK-skivan utan bilder på miljonprogramsbyggen och nedgångna tunnelbanetåg på omslaget.

Jag gillar verkligen ”The Truth”-gungande ”Shonnar vet”, med ingen mindre än Jojje Wadenius som gäst. Singeln ”Cashen dom tas” likaså (det är liksom något med den där blwoingande syntslingan jag inte kan värja mig mot). ”Mixa Zuten” (med Natty Silver som gäst är också en av favoriterna. Bidragen från Cyndee Peters (”Tack Gud”) och Håkan Hellström (”Hundår” – och ja, det är DEN Håkan) funkar också helt okej, även om de kanske inte är odödliga.

Men sedan blir det lite mer ljummet. I en låt som ”Tjall den” blir det mest irriterande, på ett dåligt sätt. Och framförallt finns här ingen ny ”Fint väder”, ”Snubben”, ”Passa micken”, ”De e knas”, ”Blend dom” eller ”Shuno”. Och så saknar jag förstås Daddy Boastin.

TLK är alltid TLK.

Fast den här gången är TLK lite mindre TLK än tidigare.