Mange Schmidt, en svensk Markoolio-hiphop-pajas eller en dedikerad old school-räv med hjärtat på rätt ställe? Snarare alternativ två. På fjärde skivan är det nämligen dags att minnas gamla goda tider. Hur det gick till kring Odenplan i Vasastan runt år 1988. Ett av historiens bästa hiphopår då bland annat Public Enemy, EPMD och Slick Rick […][...]

2001 var året som vände upp och ner på det nyligen födda årtusendet när New Yorks karakteristiska skyline bokstavligen talat smulades sönder av två kapade flygplan. 2001 var också året då G8-mötet i Göteborg i resulterade i omfattande kravaller, året då Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh avrättades och året då Wikipedia föddes. I den musikaliska världen sa […][...]

Mange Schmidt är egentligen praktexemplet på att en rappare som säljer plattor i dagens skivindustri inte behöver vara en Bra rappare, eller för den delen bra textförfattare. Med naivistiska texter tog Schmidt Sverige med storm den här sommaren med Giftig i stil med hans fjolårshit Glassigt. Så hur lyckas Mange följa upp en hit som […][...]

Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt. Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik. Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska. Jo. ”Snubben” är briljant. Men det […][...]

Det är alltid kul att få debutskivor från svenska artister. Nya bekantskaper som kan bli långvariga vänner. Ännu roligare är det när det, som i fallet Looptroop, visar sig vara en så stark skiva. Det är också roligt att upptäcka att en helt ny stad hamnat på Sveriges hiphop-karta: Västerås. Looptroop består tydligen av fyra […][...]

När jag blev tilldelad Kwan hade jag bara en vag aning om vad som väntade mig. Jag hade hört Padam och Late. Jag visste att MC Mariko enligt egen utsago är Finlands första kvinnliga MC. Jag visste att Bomfunk MC’s kommer från Finland. När jag väl fick skivan blev den liggande en vecka innan jag […][...]

Det dröjde rätt länge innan jag köpte Melindas debutalster. Knäckt av en brud var helt okej när den kom. Relationsteorin var, och fortfarande är, fantastisk (Masse!) Men varken M.E.L.I.N.D.A. eller Brudmaffia kändes särskilt roliga. Det var varken rimmen eller rappen som var problemet. Snarare var det att musiken inte passade texterna. Den kändes alldeles för […][...]

Jag hade svårt för Kaah i början. Jag gillade ju faktiskt flera låtar. Men jag hade lite svårt för våldtäkten på det svenska språket. Men när jag kom över det fartguppet upptäckte jag ju att Kompissång var en riktigt skön soultripp med sina sommarvibbar. Men det fanns flera halvtrista låtar. Detsamma gäller för uppföljaren Soulrebell, […][...]

Det finns väl egentligen inte speciellt mycket att säga om Fattaru. En av årets stora svenska hypar. En hype som jag hade rätt svårt att köpa. Ända tills Första Femman landade på skivdiskarna. Nu är det bara att erkänna: Fattaru var en hype väl värd att vänta på. Även om jag behövde mer tid än […][...]

Jag törs inte ens tänka på hur många timmar jag tillbringat på olika slags caféer i mina dagar. Men många blir det. Utbudet brukar oftast vara ganska lika, men det finns två enkla sätt att se vilket slags fik man hamnat på: inredningen och musiken som spelas. Många av de nya caféerna, ofta del i […][...]