När man har en nära 30 grader varm vecka framför sig finns det ingen tid att sitta hemma vid datorn och uggla. Då är det istället dags att bege sig till valfri elektronikbutik för batterier och cdr-skiva och kränga ihop ett eget omslag för den där ultimata hiphop-sommarskivan av den gamla skolan. För någon gång […][...]

Ison har gjort som Luda och Busta och rakat av sig håret. Annars är det mesta som vanligt. Det är också det enda sura jag har att säga om Ison & Filles trea, att den inte överraskar. De fortsätter på sitt inkörda spår utan att ta ut svängarna särskilt mycket mer. Masse står som vanligt […][...]

Visst kan man säga att hiphopen på många sätt handlar om beatmakarna, de där som sitter och skruvar fram musiken. Trots att de inblandade på Ison & Filles andra skiva inte går att räkna på båda händernas fingrar låter slutresultatet sammanhållet. Det säger en del om de båda huvudpersonernas starka personliga uttryck. Vid sidan av […][...]

Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt. Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik. Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska. Jo. ”Snubben” är briljant. Men det […][...]

1. Ursula Rucker (Teaterladan) Ord som går rakt in. Årets uppenbarelse. En röst, en gitarr och en beatbox. Mer behövs inte. 2. The Killers (Stora Dans) När Maria Andersson från Sahara Hotnights sjunger ”Tighten Up” som om det vore punkrock är i alla fall jag helt nöjd med tillvaron. 3. The Latin Kings (Pampas) Ersättarna […][...]

No Fun At All (nedan NFAA) har alltid spelat en speciell roll i mitt förhållande till den typen av snabb, melodiös (nästan trallvänlig) och välspelad skatepunk som bandet representerar. Åren i början av 1990-talet präglades av en slags öppen rasism som nästan blev rumsren hos folk genom Ny Demokrati och Ultima Thule. Luften hade blivit […][...]

Det var mellan två mellanstora städer som jag insåg det säkert hundratusentals insett före mig. Jag befann mig på ett ordinärt Intercitytåg då jag slogs av tanken på att samhället är för komplicerat för att förklara. Jag blev plötsligt klarsynt mitt i det grumliga och förstod att inte ens den lagstiftande makten i samhället riktigt […][...]

Jag är nog inte den ende som tvivlat inför den här skivan. Boastins tidigare soloutflykter har inte direkt gjort att jag väntat med spänning och högt ställda förväntningar. Å andra sidan har hans insatser tillsammans med The Latin Kings och Teddybears STHLM visat att han kan lyfta en låt till oanade höjder. Ingen har väl […][...]

”Skivan är en milstolpe i svensk musikhistoria. En röktung och stenhård reggae- och dubinfluerad skiva som skildrade livet i förorten på ett vis vi inte sett maken till förut. Det nya Sverige klev ut i ljuset på allvar. Naiviteten från debuten var som bortblåst. ”I skuggan av betongen” ligger till grund för hela den svenska […][...]

”Festival” är en platta att bli glad av. Det går utmärkt att förfesta till den och den funkar även bra som soundtrack när man håller på och fyller bananlådor med saker man glömt bort att man hade. Ett betyg så gott som något. Det är visserligen rätt svårt att misslyckas när man kör säkra kort […][...]