1. Endast låta min pitbullterrier Rizzla släppa skit. 2. Vara jävligt nöjd över att få en 3a i DN och GP. 3. Köpa vitvaror och få en cykel på köpet. 4. Starta ett skivbolag som heter Redline Records. 5. Passa micken till någon annan. 6. Hänga med mina kompisar från förr till exempel Daddy Boastin. […][...]

Trött på tomt snack och att saker står still hyr Heli Redline-studion en helg. Masse och Salla ställer upp med beat samtidigt som en lång rad kompisar från förr och nu sluter upp för att lägga rim. 48 timmar i studion senare sitter tio låtar i hårddisken. 40 minuter som får bli startskottet för den […][...]

Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt. Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik. Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska. Jo. ”Snubben” är briljant. Men det […][...]

Jag är nog inte den ende som tvivlat inför den här skivan. Boastins tidigare soloutflykter har inte direkt gjort att jag väntat med spänning och högt ställda förväntningar. Å andra sidan har hans insatser tillsammans med The Latin Kings och Teddybears STHLM visat att han kan lyfta en låt till oanade höjder. Ingen har väl […][...]

”Skivan är en milstolpe i svensk musikhistoria. En röktung och stenhård reggae- och dubinfluerad skiva som skildrade livet i förorten på ett vis vi inte sett maken till förut. Det nya Sverige klev ut i ljuset på allvar. Naiviteten från debuten var som bortblåst. ”I skuggan av betongen” ligger till grund för hela den svenska […][...]

Första gången jag hörde Vart tog pappa vägen trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Maken till skit hade jag faktiskt inte hört. Och det trots att texterna faktiskt kändes i magen. Det kändes mest bara bisarrt att höra tonåringar jubla åt en låt om en misshandlande, alkoholiserad pappa när P3-program som Ketchup var […][...]

Det finns väl egentligen inte speciellt mycket att säga om Fattaru. En av årets stora svenska hypar. En hype som jag hade rätt svårt att köpa. Ända tills Första Femman landade på skivdiskarna. Nu är det bara att erkänna: Fattaru var en hype väl värd att vänta på. Även om jag behövde mer tid än […][...]

The Latin Kings. Alla har en åsikt. Snubbarna från Botkyrka får alltid reaktioner. Kärlek eller hat. Jag vågar hävda att det inte finns något mellanläge. Jag har aldrig träffat någon som tyckt att de är ”så där”. Det är lika bra att jag erkänner. Jag älskar TLK. Första albumet, ”Välkommen till förorten”, var en salig […][...]

Det har gått ett tag sedan sist. Alldeles för länge. Men nu är de tre idiiterna från förorten tillbaka med uppföljaren till ”I skuggan av betongen”. Första smakprovet från den kommande plattan ”Mitt kvarter” visar upp ett TLK som fortsätter på den lugnare, tyngre, mer allvarliga stilen som de hittade fram till på förra plattan. […][...]