Det kan göra väldigt ont att vara ärlig. Det är först när man släpper på fasaden, på den uppdämda fegheten, och säger precis hur det är som man plötsligt måste stå till svar för sig själv. Det finns inget att falla på, det är bara du som står där, ensam, naken och hoppas att omvärlden ska förstå.

Precis som uttrycket ”When they really get to know you, they'll run”.

Titelspåret till Midnight prayer är inte bara en fantastisk singel, den är dessutom precis lika ärlig som nyårsscenen i ”När Harry mötte Sally”. Billy Crystal har sprungit genom hela stan. Han förstår äntligen. Han hittar Meg Ryan och förklarar precis hur mycket han älskar henne. Efter alla år förstår han vad han letat efter. Han förklarar allt det där för henne och vet att det är sista chansen, säger hon nej nu kommer det aldrig att fungera. Skillnaden mellan den kompletta lyckan och omvärldens totala kollaps är i de där sekunderna innan Meg Ryan svarar lika påtaglig som en laddad pistol i ansiktet, lika lång som en evighet.

En midnattsbön, för jag älskar dig så. Har ett napalmhjärta för evigt. Är man inte ärlig och säger att man älskar någon får man bara hoppas. Är man inte ärlig kan man aldrig få riktiga vänner. Är man inte ärlig är man ingenting.

Det är just av den anledningen jag älskar Bad Cash Quartet. I en tid där rock'n'roll är synonymt med trötta The Who-riff, modemagasin och nya jeans släpper de en skiva som verkligen är skriven av fem vänner, av fem personer som tillsammans kan kriga mot omvärlden, för de har hela tiden varandra att falla på. De kastar på ett sätt ut nutiden och sitter mot varandra i replokalen och skriver sånger om att de älskar varandra, att de älskar tjejer, att de alltid älskat varandra, ända sedan de stod på en skolgård och insåg att alla andra inte fattade ett skit.

”Midnight prayer” blir därför så fruktansvärt naken. Så ärlig. Det här är jag, gillar du mig gillar jag dig, hatar du mig skiter jag i dig. Jag har ändå inte tid att ödsla på någon som är helt jävla dum i huvudet. Jag har redan vänner som jag kan lita på.

Jag träffade Jonas, trummisen och dessutom låtskrivare och textförfattare på större delar av ”Midnight prayer”, i våras. Han spelade skivor på krogen Mitt Andra Hem i Örebro tillsammans med Frans från Fireside.

Jonas hade en skiva med sig. Ett bränt exemplar av en Spaceman 3-skiva.

Några av oss satt kvar till sent och Jonas berättade att deras nya skiva bestod av tio gospellåtar. Att han börjat gå i kyrkan för att hitta människor som brydde sig om varandra. Och han dissade den svenska musikscenen. Med samma brinnande övertygelse som han alltid gjort. Han pratade om hur fienderna var så svåra att upptäcka eftersom de maskerade sig i samma kläder som oss andra, som oss som älskar popmusik och inte ser den som en anledning att vara med i jeansreklam.

När ”Midnight prayer” sedan kom var det inte tio gospellåtar. Men det är en lika rå som öm popskiva. Inte alls samma attack som ”Outcast” . I stället är det ett ostämt piano i ”Valentine”, en brutal kärleksförklaring i titelspåret, en personlig uppgörelse i ”Twenty two” och en gigantisk hymn i ”Freeze out” .

Det är bara första singeln, ”Dirty days”, som låter som Bad Cash Quartet gjorde tidigare, men den enkla attacken kommer av sig när man hör texten, plötsligt är det ett band som mer än någonsin tidigare vet precis vad de håller på med, vet precis vad de vill säga och fullkomligt skiter i om alla kommer att lyssna eller inte. De vet ändå att de som fattar kommer att göra det, alla andra kan de ha och mista.

Jag kan verkligen avsky den desperata jakten på den nya scenen. Var kommer vi att hitta det nya rockbandet? När kommer nästa The Strokes? Vi fumlar runt i mörker och får för oss att hajpa rockband som egentligen inte fattat varför de spelar, hur de ska göra det eller för vem.

Det har gått så långt att coolhet, attityd och lite lagom välplacerade rumpkyssar på skivbolag och videoproducenter blivit viktigare än det som egentligen alltid borde komma i första rummet: Kärleken till popmusik. Och modet att våga vara ärlig i sin övertygelse. Att aldrig sälja sig, utan benhårt hålla på sin idé.

Det är just det Bad Cash Quartet gör. I ett musikklimat som egentligen många gånger är direkt pisstråkigt släpper de en skiva som vänder upp och ner på hela min bild av popmusik.

Igen.

”Midnight prayer” är en av årets bästa plattor. Om inte annat för att den får oss att inse att vi egentligen inte behöver bry oss om Yeah Yeah Yeahs, Chicks on Speed, Whyte Seeds eller The Sounds.

Livet blir mycket enklare när man vet vad man letar efter.