Larry Heard.

Skulle någon skriva ”Larry Heard” på en Konsumkasse full med skit och ge till mig skulle jag förmodligen säga att det var det bästa som hänt mig den månaden.

Larry Heard.

Marshall Jefferson får ursäkta, för även om det kanske var han som på egen hand skapade det vi idag känner som deep house är det Larry Heard som mer än någon annan är definitionen av allt som är fantastiskt med genren. Och ingen annan har varit lika tjurskalligt konsekvent.

Ända sedan jag 1989 hörde Rainforest Serenade på samlingen Deep Heat 8 har varje ny Heard-skiva varit julafton. När jag förra året fick möjlighet att se Larry Heard OCH Robert Owens (en av vår tids största röster) på samma scen, då var det smått overkligt. Att de mest vände skivor spelade ingen roll. Att få höra Larry spinna sin egen Can U Feel It och sedan få höra Robert sjunga I’ll Be Your Friend, ja, det var ungefär lika stort som en återförening av The Beatles.

Ja. Jag gillar Larry Heard rätt mycket.

Men även om Larry står bakom några av de bästa album som gjorts, var nittiotalet inte bara kul för ett Larry Heard-fan. Inte när han tyckte att det var roligare att ägna sig åt abstrakta sci-fi-inspirerade ljudbyggen med överdådiga titlar än åt det han alltid varit bäst på.

Själ. Värme. Kärlek.

Men så mot slutet av årtiondet började han hitta hem igen. Larrys blå natthouse började dyka upp mer och mer på skivorna. Men det var med 2001 års Love’s Arrival som alla pusselbitarna verkligen föll på plats igen. Helt plötsligt fanns den där igen. Kärleken.

Och inte minst: Larry hade börjat sjunga igen. Han fyllde återigen mina högtalare med sin tunna röst. Även om han gjorde det redan på 1999 års Genesis var det ändå inte förrän på Love’s Arrival som sången fann sin rätta plats igen.

När det nu är dags för Larrys trettonde (eller fjortonde, beroende på hur man räknar) skiva är det mesta sig likt. Jag ljuger om jag säger att Where Life Begins är ett gigantiskt hopp framåt från Love’s Arrival. Eller ens Introducing. Men det gör inte mig särskilt mycket.

Det finns nämligen ingen som låter som Larry Heard när han låter som Larry Heard. Mest av allt därför att det är få överhuvudtaget som kan fylla bas och rytm med sådan värme. Den där värmen som bara kan komma när rytmen i en låt dunkar i samma takt och med samma ton som hjärtslag. När hjärtslagen i ditt bröst och i dina öron möts i halsgropen.

Det finns kort sagt ingen som kan få maskiner att låta så bräckligt mänskliga som Larry Heard.

Som en röd tråd genom hela Where Life Begins löper, som alltid, Larrys försiktiga keyboardmelodier. Sakta byggs världen omkring dem upp. Lager på lager läggs på och sveper med dig i en natt där allt är klätt i vemodigt softad lins. Långt ifrån dansgolvens glättiga fasad.

Egentligen räcker det att lyssna på Insight. Någonstans, när stolarna står på borden och golvet är svabbat, sitter husbandet kvar, utan någonstans att ta vägen. Regnet rinner sakta längst med rutorna, medan neonljuset spelar och bryts i de mörka vattenpölarna

Någon tar några försiktiga ackord på elpianot. Trummorna stämmer in, med fast takt och väsande hi-hat. I ett hörn plockar någon upp en congarytm. Basisten fimpar cigaretten och stämmer in. En uppgiven saxofon stämmer snart in i en tät dans med elpianot. Lika tätt som det enda kvarvarande paret håller om varandra när de tagit mod till sig. Gett sig hän i ett desperat försök att hålla ensamheten borta när vägen hem genom regnet är så väldigt lång. Bandet spelar inte för någon, men ändå spelar det bara för dem.

Det är där du hittar Larry Heard. Timmarna mellan det att de lyckliga människorna krupit till sängs, men innan morgonen kastar sitt obarmhärtigt bleka ljus över världen. De där ensamma timmarna där kärleken så ofta saknas.

Till slut tar dansen slut. Det går inte att hålla verkligheten borta längre. Where Life Begins klockar in på omöjliga 79 minuter och 30 sekunder, men den tiden försvinner utan att jag egentligen vet vart. Kanske är Where Life Begins inte riktigt lika magiskt som Love’s Arrival. Åtminstone inte än. Men eftersom Love’s Arrival är ett av de tio bästa album som skapats den här sidan millenniebuggen spelar det ingen roll.

Det är house. Det är jazz. Det är soul. Det är blues.

Det är Larry Heard.