Du och jag kanske skiljer oss åt genom att jag inte hade någon aning om vem Malcolm Middleton var tills för ungefär en kvart sedan. Det ringde inga klockor när skivan hamnade i min hand. Varken då eller senare. Hade inte den blekaste helt enkelt.

Pinsamt? Det beror nog på vem man frågar.

Trots min okunskap kändes det som om det var en gammal bekant som satte högtalarmembranen i gungning. Inte kanske så mycket för att det lät likadant som något annat; utan mer för att det kändes så avslappnat och självklart. Som ett samtal mellan två riktigt gamla, och riktigt bra, vänner. Kompisar från förr.

Malcolm berättade helt enkelt vad som hade hänt sedan sist. Ofta med endast hjälp av ett piano eller en gitarr. Det var ingen munter lyssning.

”5:14 Fluoxytine Seagull Alcohol John Nicotine” är en guidad tur in i Malcolm Middletons känslovärld. Inga skyddsnät eller skönmålningar. Uppborrade titthål in i bröstkorgen och pannan – försedda med förstoringsglas. Enkelt och avskalat – ärligt och rakt. Pendlandes mellan hopplöst grått och uppgivet svart. Även om han ibland gömmer sig bakom sminket och figuren Crappo the Clown så är texterna hänsynslöst självutlämnande.

”you always made me feel like I've won first prize
and don't you deserve better than this clown?
this Crappo the Clown
or whatever he calls himself
he's living in another time
and he can't even socialise
and he always destroys jokes”
”Crappo the Clown”

De enklaste låtarna är de bästa. De nästan mässande och monotona numren är de som sätter sig starkast. De man känner att man måste höra igen. ”Crappo the Clown”, ”Best in Me”, ”Cold Winter” och ”Speed on the M9″ är alla stora trots den enkla förpackningen, medan mer maskinella ”Birdwatcher” känns långt ifrån lika angelägen.

”5:14 Fluoxytine Seagull…” är inget mästerverk, men den bjuder på några låtar som inga vänner av singer/songwritermusik bör missa. Så tro inte på vad han sjunger i ”Devil and the Angel”.

”coz I'll never amount to anything
I'll never achieve anything
I'll never be good at anything
and I'll never amount to anything
I'll never achieve anything
I'll never be good at anything
and my songs are piss”

Det är konstigt att moll och vemod kan få en att må bättre. Att svärta och kyla skapar värme. För mitt i allt det mörka och deprimerande på ”5:14 Fluoxytine Seagull Alcohol John Nicotine” känns det som om där finns en värme och kanske till och med ett hopp. Oavsett om det är inbillning eller inte så skapar plattan åtminstone ett sug efter att fylla i luckorna. Det har blivit dags att kolla upp vad Malcolm haft för sig tidigare. Allt på temat: bättre sent än aldrig.