Jag har sagt det förut, men det är värt att upprepa: hiphop med rötterna söder om Mason-Dixon-linjen har något visst. Den är mer melodiös och mer lekfull. Fingrarna är begravda djupt ner i den organiska bomullsmyllan. Musiken är svettigare och intensivare. Gränsen mellan sång och rap suddas ut. Framförallt är det mer gospel. Banden till slavtiden är tätare och mer påtagliga.

Atlanta har kommit att bli söderns centrum för hiphop, på samma sätt som Stax och Muscle Shoals var soulmecka på sextiotalet. Kring Organized Noize finns några av söderns främsta hiphopakter samlade, som Outkast och Goodie Mob. Men den här gången flyttar vi några delstater längre norrut, till kycklingstaten Kentucky.

Den geografiska skillnaden betyder egentligen ingenting. Redan omslaget och cd-häftet gör att Watermelon, Chicken & Gritz hamnar bredvid Goodie Mobs Soul Food, fortfarande den bästa sydstatshiphop som gjorts. Istället för brudar, bilar och bärs är det övergivna järnvägsspår (om något en referens till slavtiden), förfallna träverandor, nedgångna uthus och milsvida bomullsfält som välkomnar oss till Nappy Roots-land.

Sexmannagruppen Nappy Roots har en skiva i bagaget, som så många andra hiphopakter på eget bolag, och ett spår på filmmusiken till South Park (Riches to Rags). Men Watermelon, Chicken & Gritz är alltså deras egentliga debut i större sammanhang. Och vilken debut.

Precis som hos Goodie Mob blandas rap med gospelsång utan några klara skiljelinjer. Texterna är varken konspiratoriskt politiska som hos Public Enemy eller Non Phixion eller blingblingande. Istället är det rätt vardagliga betraktelser. Titlar som Country Boys, Po’ Folks och Kentucky Mud ligger långt från den skitiga asfalten i New York eller gänguppgörelserna i Los Angeles. Musikaliskt är det bounce som gäller, men inte den maskinella typ som oftast brukar bli resultatet. Det är bounce med bomullsstoppning.

Jag skulle kunna ägna hela dagen åt att räkna upp låtarna du inte får missa, eftersom det på hiphopvis är 20 titlar på skivan. Blowin’ Trees med sitt munspel och pianogospeln Hustla skulle kunna vara extraspår på Soul Food. Country Boys en spöklik solnedgång med sin Gudfadern-mandolin. Slums hade passat in på Stankonia och One Forty är faktiskt en mjukare B.O.B. med sin mässande cello. Po’ Folks blir en biltur längs med landsvägarna under Kentuckys gassande sol med sin somriga gitarrslinga. Gitarrfunken på Life’s a Bitch skulle kunna vara en Cee-Lo-låt. Men jag slutar här och konstaterar att det här är något så ovanligt som ett hiphop-ALBUM som faktiskt klarar av att klocka in på över sjuttio minuter.

Ett extra plus också för de sparsmakade gästinhoppen. Men de är väl valda, vad sägs om Jazze Pha på Awnaw och The Barkays på Ho Down. Det är också imponerande att se att Watermelon, Chicken & Gritz blivit till utan några av de riktigt stora producentnamnen. James ”Groove” Chambers har stått för merparten av produktionen.

Det finns mycket mer att säga. Men mest av allt är det bara att konstatera att det här är ett av 2002 års givna köp.

För det här är så jävla bra. Så jävla, jävla bra.