Jag vet jag vet. Det var ett tag sen sist, men nu är jag tillbaka med en ny omgång videor som ni får hylla eller såga. Flippa eller floppa, gärna med en kommentar. Är videon bra eller dålig? Svänger låten eller inte? Jag väljer, ni tycker. Precis som vanligt. Håll tillgodo. Vill du önska en […][...]

Min förälskelse i Gnarls Barkley och St. Elsewhere var intensiv och höll i ungefär ett år. Sedan lågan slocknade har jag inte tittat tillbaka och inte lyssnat om. Glömt och gått vidare. När första läckan från The Odd Couple dök upp i början av året lyssnade jag pliktskyldigt, men tyckte inte att det var särskilt […][...]

Jag kom sent till Cee-Lo. Hittade aldrig till Goodie Mob innan de hann splittras (men har gjort läxan i efterhand). Det var först i samband med soloalbumet ”Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections” det klickade mellan mig och den nasale lille tjockisen från Atlanta på riktigt. Med Danger Mouse är historien en annan. Inte så […][...]

07.59. Flight 11 lyfter från Bostons Logan International Airport med 92 människor ombord. En har lämnat sin hustru mitt i ett gräl. En annan ska återförenas med sin bror. Det är en vacker dag. Ni kan historien. Den här gången är det Cunninlynguists tur att berätta. Berättelsen börjar någonstans mitt emellan 50 Cent och Anticon-gänget, […][...]

Ola och jag hamnade i en språklig diskussion i samband med min recension av Rigmor Gustafsson. Jag hade omnämnt Big Gipp som gamle Goodie Mobaren. Ola tyckte att det antydde före detta. Jag menade att det var precis vad jag menade. Att det aldrig mer kommer någon skiva med Goodie Mob. - Det gör det […][...]

Som så många andra hörde jag Cody ChesnuTT första gången på Phrenology när The Roots gav sig på hans The Seed. Att det dessutom råkar vara bästa spåret på skivan gjorde inte precis att jag fick mindre lust att kolla upp vem gästartisten egentligen var. Men Phrenology var däremot inte första gången jag stötte på […][...]

Jag har sagt det förut, men det är värt att upprepa: hiphop med rötterna söder om Mason-Dixon-linjen har något visst. Den är mer melodiös och mer lekfull. Fingrarna är begravda djupt ner i den organiska bomullsmyllan. Musiken är svettigare och intensivare. Gränsen mellan sång och rap suddas ut. Framförallt är det mer gospel. Banden till […][...]

Outkast känner de flesta till, inte minst sedan monsterframgångarna med senaste skivan Stankonia. Men långt före Miss Jackson var de med om att göra den amerikanska södern till det hetaste tillhållet för amerikansk hiphop i en tid när det mesta handlade om öst- och västkusten. Det senaste projektet för Big Boi och Andre 3000 är […][...]

Det började med ”Player’s Ball”, både för Outkast och för mig. Med albumet ”Southernplayalisticadillacmuzik” och kollegorna Goodie Mobs ”Soul Food” hamnade Atlanta sedan på hiphopkartan. André och Antwan behöver ingen närmare presentation när de nu efter fyra album och sju år bestämt sig för att samla sina hits på en skiva. Med ”Ms. Jackson” fick […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]