Med ”Dirty Dancing” fortsätter den brittiska duon Swayzak utforska de elektroniska ljudlandskapen någonstans i skarven mellan techno, house och electro. Även om grunden finns i techno har det aldrig varit enkelt att sätta en etikett på James Taylors och David Browns musik och de gör det inte direkt enklare nu. För även om ”Dirty Dancing” lyfter deras rätt minimalistiska sound mot en, i sammanhanget, större ljudbild innebär det också att de rör sig än mer obehindrat mellan de musikaliska gränserna.

Samtidigt låter det fortfarande väldigt mycket Swayzak. Kristallklara sylvassa synthar och skrällande pisksnärtsbeats varvas med varma djupt pumpande basgångar, mörka stämningar och knastrande loopar. Under de stressigt monotona rytmerna flyter små nästan ohörbara melodiembryon. Väldigt udda och väldigt intressant.

Den stora skillnaden är att ”Dirty Dancing” innehåller så många vokala spår. Det är inte första gången Swayzak har med vokalister, på ”Himawari” fanns poeten Benjamin Zephaniah och Kirsty Hawshaw med på ett par spår, men deras skivor har alltid i första hand varit instrumentala. Nu är förhållandet det omvända och givetvis återspeglas det också i musiken.

På gott och ont.

Oftast på gott som när de besöker electroclashland i malande ”In The Car Crash” och ”I Dance Alone”, där Nicola Kuperus från Adult och Carl Finlow delar på sånginsatsen, eller technopopen i ”Take My Hand” som lyckas hålla sig precis på rätt sida om kitschgränsen. Även de mer vemodiga spåren med Clair Dietrich, “Make Up Your Mind” och kromade chansonen “Sob 1” hör till höjdpunkterna.

Det tråkiga är bara att det Swayzak lyckats så bra med i de vokala spåren, dynamik, förnyelse, variation, verkar ha satt negativa spår i främst de instrumentala. Det känns som att de dragit ihop dem i en handvändning och resultatet blivit därefter.

Jag har inget emot repetition eller monotoni men när musiken mest består av en envetet hamrande trumrytm, urvattnade loopade synthslingor och vilset ambient flum är det ungefär lika roligt som ett magsår. Undantaget är avslutande hypnotiska ”Ping Pong” men det är så dags då.

Ändå är ”Dirty Dancing” absolut ingen dålig skiva, det finns betydligt fler anledningar till att kolla upp den än att inte göra det. Swayzak har, trots några malörer på vägen, med bibehållen egenart återigen flyttat lite på gränsen för hur techno kan låta.