Det är snart tre år sedan ”Californication” släpptes. Red Hot Chili Peppers slog in på en poppigare och mer lättsmält väg som ledde till att skivan levde drygt två år på singlar som ”Scar Tissue”, ”Otherside”, ”Roadtrippin'” och ”Californication”. Nya skivan ”By the Way” är en logisk uppföljare, där funken så gott som helt får stå tillbaka för popen.

Singeln ”By the Way” har varit ute ett tag nu och klättrar stadigt på topplistor runt hela världen. För mig har låten vuxit och nu kan jag till och med gilla de stökiga verserna. ”By the Way” är dock inte helt representativ för skivans sexton låtar. Snarare är den nog den hårdaste låten.

Rick Rubin har producerat igen och det låter precis som på ”Californication” ganska avskalat. Inga onödiga detaljer stör det rena och klara ljudet. Möjligen kan jag längta lite efter ett fetare bastryck i högtalarna, men Flea rör sig ju oftast på ljusa oktaver.

”By the Way” är en som sagt en poppig skiva. Jag tror aldrig Red Hot Chili Peppers lagt så mycket energi på sångarrangemangen. Ibland låter det Beach Boys om körerna och rakt igenom sjunger Anthony Kiedis bättre än någonsin. Han visar att han kan sjunga på riktigt och inte bara sprutflåsa ur sig ord till funkkomp. Särskilt tydligt hörs detta och mörkt sugande ”Don't Forget Me” där sången tillsammans med det mjukt malande kompet fångar mig och tvingar mig att lyssna. En oerhört stark låt som bör släppas som singel.

Andra låtar som säkerligen kommer släppas som singlar är popbagatellen ”The Zephyr Song”, balladerna ”Die for You” och ”Tear” samt stompiga och lätt ska-doftande ”On Mercury”. Men det kan säkert bli ett par andra också. Jag hoppas suggestivt drivande ”Throw Away Your Television” kommer nå ut till många. Avslutande ”Venice queen” är en annan höjdare som byter karaktär mitt i och på så sätt lyfter högt.

Jag gillar verkligen den poppiga upplagan av detta band och saknar inte funken speciellt mycket. Men jag har full förståelse för er som gör det. Det är knappast någon tröst för er att den låt som har lite funk i sig – ”Can't Stop” – kanske har de snyggaste gitarrerna på hela skivan. Någonting säger mig att John Frusciante ligger bakom en stor del av bandets nuvarande stil. Det flyter lika snyggt som på hans underskattade soloskiva ”How to Record Only Water for Ten Days”, men flummar inte ut lika mycket. Gitarrspelet är också delikat. Vet inte om någon annan vit rockgitarrist kan uppvisa samma känsla för sitt instrument som Frusciante. Och nu när han har rent blod i ådror och vener låter det bättre än någonsin.

Det här är en skiva som kommer släppa från sig ett gäng singlar och ni kommer hinna lyssna er trötta på dem alla. Men som fullängdare tror jag denna kommer vara oöverträffad i mainstream-fåran vid årets slut. Det är högkvalitativ kommersiell popmusik signerad ett popband från Californien som tidigare var mest kända för att göra hård funk.

Kanske en besvikelse för de gamla trogna fansen och för de recensenter som tidigare bespottade bandets hårda funk, men som nu saknar densamma. Red Hot Chili Peppers har inte gjort någon ny ”Give It Away”. Men sexton andra låtar som kommer spelas över hela världen och tilltala många människor.

Den som vill vara bitter får gärna kalla ”By the Way” en sellout. Men även snygg och lättviktig musik har ett berättigande när den är innerlig och därför är det här en skiva som förtjänar den kommande försäljningsframgången. Vi är många som kommer lära oss de här låtarna utantill.

En bra platta med sommarpop. Fullmatad och generös.