Hur ofta händer det att du drar igång Donell Jones debut My Heart från 1996? Misstänkte väl det. En av nittiotalets mest förbisedda debuter med sin gatusoul. Jag snubblade över My Heart när den stod längst fram i en rea-rad hos min lokale skivhökare. På omslaget en svart kille med solglasögon, svart skjorta, guldödlesmycke, örhängen och en otroligt kool keps. Låttitlar som In the Hood och Natural Thang. En cover på Stevie Wonders Knocks Me Off My Feet. Utgiven på LaFace Records.

Det kunde liksom inte vara dåligt.

My Heart försvann nästan helt i Sverige. I USA var det inte mycket bättre. Att han fick ta emot ett American Music Award som Bästa nya R&B-artist för sin andra skiva säger en hel del.

Personligen tyckte jag uppföljaren Where I Wanna Be var en besvikelse. Det blev lite för mycket av samma sak. Donell tonade ner gatuvibbarna och försökte glida över mer och mer på R. Kellys stol. Och visst, det var en lyckad manöver. Skivan sålde platina och gav honom en monsterhit tillsammans med Lisa ”Left-Eye” Lopes i U Know What’s Up.

När jag fick Life Goes On i min hand hade jag inga större förväntningar. Döm av min förvåning när jag upptäcker att det är en av årets stora soulskivor.

Donell Jones har tagit det till gatan igen.

Kanske inte så att det vimlar av lowriders och ghettoposörer. Men tillräckligt mycket för att skita ner musiken och ge en motvikt till Donell Jones oförskämt perfekta röst.

I inledande Still smyger det omkring en ettrig syntbasslinga hämtad från Adam F. Put Me Down beamar oss tillbaka till Jones debut med sitt jeepgung. You Know That I Love You för tankarna till en långsam Dr. Dre-produktion. Timbaland-vibbar i Freakin’ U och Roger Troutman-vocoder i Don’t Leave.

Självklart finns balladerna där som de ska. Och de håller en oförskämt hög klass (lyssna på stråkarna i Comeback!). Men som så ofta på dagens soulsläpp skulle det inte skadat om något av de långsammare spåren fått stryka på foten. Men skivan är rätt kort för en modern soulskiva, den klockar in på 56 minuter, så därför är det egentligen ett mindre problem.

Och texterna? Tja, du har nog redan gissat. Pojke saknar flicka, pojke förför flicka, pojke är arg på flicka, flicka är arg på pojke, pojke hoppar i säng med flickas bästa vän, pojke hamnar på kåken och kommer på att det kanske var roligare att inte sitta på kåken.

Och Guilty by Suspicion är årets bästa R. Kelly-låt, utan att den gode Kelly haft ett enda finger med i spelet (han har ju som bekant lite annat att pyssla med nuförtiden).

Storstadssoul när den är som vackrast.