Bob Dylan ställer in sin turné i Asien efter att han blivit portad från Kina. De kinesiska myndigheterna fick kalla fötter av Dylan förflutna som samhällskritisk folksångare och då ställde Dylan i protest in hela turnén. Skivbolaget Service strömmar hela sin katalog på bolagets webbplats, helt fritt. Från de första Studio-singlarna till rara låtar med […][...]

En lista med låtarna och artisterna som ökar mest på Last.fm. Från svenska Fever Ray till isländska Sólstafir via amerikanska John Frusciantes låt Unreachable. Hela listan: Fever Ray, John Frusciante, Nickel Eye, Golden Silvers, White Lies och Sólstafir. Lyssna på låtarna i Spotify. Som vanligt, har du gjort en bättre spellista på temat, tipsa om […][...]

It would be great if you could mention my web site. Nils Lofgren och jag sitter på Berns i Stockholm. Han dricker te, jag mineralvatten. Vi har under en timme pratat om hans långa karriär och när vi rundar av upprepar han ännu en gång att han gärna vill jag nämner hans webbplats i den […][...]

Stonecake Always In My Mind Acoustic Toilet Tuesday Afternoon-bandet. Jag tror det låter ungefär likadant. Officiell sajt Royal Downfall These Means Have No End Luftslott Indierock och postpunk från Umeå. Officiell sajt, Myspace Mudvayne By The People, For The People Epic/Sony BMG Metal eller nu-metal snarare. En blandning av livespår och gamla demos. Officiell sajt […][...]

Under två veckor i början av 2004 fanns bandet Ataxia. I bandet skapade John Frusciante, Josh Klinghoffer och Joe Lally mer eller mindre improviserad musik. De två veckor som bandet fanns hann de spela in två skivor och göra två konserter. Ataxias första skiva var en del av John Frusciantes utgivning av sex album på […][...]

”Stadium Arcadium” är en oerhört förutsägbar samling låtar samlade på två skivor. Om du följt Red Hot Chili Peppers senare utveckling lär du känna igen dig. ”Dani California” som du bör ha hört vid det här laget, är del två av låten ”Californication” på samma sätt som ”Stadium Arcadium” är mer av allt du hört […][...]

Sjuttiosex minuter. Fem låtar, indelade i olika kapitel. På konvolutet möter två bilister varandra. De har röda tygpåsar över huvudet och kör femtiotalsbilar. Några sidor in i häftet sitter de bredvid varandra i baksätet. Fortfarande i påsarna. På mittuppslaget speglar sig en docka utan armar och ben och ser någon annan i spegeln. Du kanske […][...]

Låtarna har spelats in i vardagsrummet. På en åttakanalsbandare från sjuttiotalet. Sång och akustisk gitarr eller piano. Sedan har han tagit in några vänner som lagt på ett återhållsamt komp och några solon. Rakt och enkelt. Inget att gå ned i spagat för. Om det inte vore för låtarna. Låtarna borrar sig in mig. Han […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]

Att lyssna på den här skivan är som att sitta i en sunkig replokal och lyssna på världens bästa band, som ingen känner till. Frusciante och Klinghoffer bygger upp en ljudkuliss med tunna väggar, ibland rent demomässig, runt låtarna. Det brinner och låter engagerat. Som ett ungt oerfaret rockband på väg mot stjärnorna. Anslaget är […][...]