I min periferi, eller till och med utanför densamma, släppte polska giganterna Behemoth i från sig en liveplatta i höstas. Lyckligtvis snubblade jag över den när jag botaniserade årets skivskörd lite mer noggrant. För det här är riktigt bra grejer. Liveskivor har alltid legat mig varmt om hjärtat. Tittar jag tillbaka på mitt skivlyssnarliv har […][...]

Det gnälls på att varje gång Iron Maiden släpper ett nytt studioalbum så kommer det även ett livealbum och en DVD. Så även denna gång. Men är det så jävla konstigt? Varje gång de spelar här i Svedala, vare sig det är i direktsändning eller inte, så är mediadrevet enormt och lovorden vet inga gränser. […][...]

Nej, jag har inte skrivit fel. Det ska inte stå battle metal. Det är inte senaste Turisas utan Entombeds nya livespektakel som ska avhandlas. Spektakel känns också som en riktig benämning, då ”Unreal Estate” är en inspelning från stockholmarnas balettföreställningar på Kungliga Operan i Stockholm. Metal och ballerinor, håhåjaja. Nu dansar inte Entombed så mycket […][...]

Burning Spear, eller Winston Rodney som han egentligen heter, inledde som så många andra blivande reggae-stjärnor sin karriär i Studio One hos Clement Dodd för vilken Rodney spelade in två album och åtskilliga singlar. Men det var inte förrän albumet ”Marcus Garvey” spelades in som Burning Spear hittade fram till sitt sedemera typiska sound. Djup […][...]

Ända sedan den där ljumma sommarkvällen för två år sedan, har jag funderat på om D’Angelokonserten verkligen var så fantastisk. Eller om jag allra mest greps av den otroliga stämningen i lokalen, om jag var på speciellt bra humör den dagen och om det jag såg på scenen påverkade mitt intryck av det jag hörde […][...]

Om jag någon gång skulle tvingas välja ut tre röster att stoppa ner i en trälåda och ta med mig till den öde ön, skulle valet faktiskt inte bli särskilt svårt. De första två rösterna tillhör Marvin Gaye och Tracey Thorn (Everything But The Girl). Den tredje skulle tillhöra Helen Folasade Adu, eller bara Sade. […][...]