Det tog ett tag för Beatles att börja uppskatta skojiga piller och få en fascination för stora indiska instrument. Innan dess hade de under ett årtionde förändrat världens musikscen för alltid. Precis som punken skulle göra ett årtionde senare.

Noel och Liam Gallagher har i och för sig nästan alltid gillat skojiga piller, men deras band, Oasis, dödade sin egen karriär mycket snabbare. För mig var sagan över på fyra år.

Musikscenen 1995 var lite sådär. Suede hade släppt sitt fantastiska debutalbum och efterföljaren ”Dog man star”. Primal Scream hade några år tidigare dundrat ut mästerverket ”Screamadelica” och åkte världen runt med turnén efter ”Give out but don't give up”. Men ”Det Stora Rockbandet” fanns inte. Ingen tänkte ens på det.

I just den vevan dök Oasis upp på Hultsfredsfestivalen och gjorde sin första spelning utanför England. Alla som var på festivalen säger i efterhand att de var inne i Teaterladan och såg Oasis.

Det är lögn.

Hajpen skulle dessutom startat redan då. Alla skulle redan förstått.

Det är också lögn.

Min jobbarkompis var på Oasis presskonferens på Hultsfredsfestivalen och den enda som ställde frågor till bandet var Andres Lokko, då på tidningen Pop. Men detta var innan ”Definitely maybe”. Det var innan Noel sa att Oasis var större än Gud. Och det var innan Liam spöat sin första fotograf.

Fem år senare var Oasis tillbaka i Hultsfred. Det största problemet då var inte att journalisterna inte ställde frågor – det största problemet var att Noel stannat hemma i England. Han ville inte turnera utanför England sas det. I partierna där han sjunger på skivorna blev det tyst på scen – bandet fick spela musiken och Liam vände demonstrativt ryggen mot publiken.

Sagan var över. Oasis hade tappat greppet. Det här var inte bandet som en gång i världen var Det Stora Rockbandet, älskade av alla och för mig personligen enda anledningen till att jag över huvud taget tog mig upp ur sängen på morgonen.

I stället var det ett skämt. Ett coverband. Och allting stavas ”Standing on the shoulder of giants”, deras fjärde skiva som kom förra året.

Oasis styrka från debuten och på de två efterföljande skivorna var tillhörigheten. Noel var en gång i tiden vanlig fotbollshuligan i Manchester som på hemmalaget Citys matcher stod i hejaklacken med alla de andra. Där var man någon, en del av en större helhet, och inte bara fyllo med ett skitjobb som ingen brydde sig om.

Just den samhörigheten finns i Oasis tidiga musik. Publiken kände igen sig, Liam sjöng ”You gotta make it happen” och när Oasis öppnade ett gig med två singelbaksidor på Manchester Citys hemmaarena hördes inte sången – publiken sjöng för högt. De kunde ju låten. Vilket annat rockband kan öppna ett gigantiskt utomhusgig med två singelbaksidor där alla kan varenda rad? Man kände igen sig, det var ju killar från samma gata, killar med skitjobb som slagit sig ut och lyckats. Precis som alla stora band gjort i alla tider.

Jag vet inte var den musikaliska sprickan började. Den fanns egentligen inte när Liam hoppade av USA-turnén med orden ”jag slutar i det där jävla bandet”. Och den fanns inte när Liam spöade fotografer, söp som en svamp och på ett gig i Sverige sa: ”shoes on stage, band goes home” till någon som kastat skor upp på scenen. I stället var det då Oasis var som bäst. De tog över världen, åkte på turné, släppte fantastiska skivor och bevisade att det fan går om man bara vill att bli rockstjärna.

Sprickan kom snarare när både Noel och Liam som lyckliga familjefäder skulle försöka sig på att tävla enbart mot sig själva och inte alla antagonister från uppväxten.

I ”Little James” har Liam fått in textraden ”you play with your toys, even though they make noise”.

Nånstans i närheten av exakt där insåg jag att Oasis aldrig någonsin kommer få mig att vråla som en idiot längst fram i publiken på en spelning bara för att musiken som kommer från scen är det viktigaste jag hört sen min brorsa första gången förklarade för mig vilka Sex Pistols var.

”Little James” är från ”Standing on the shoulder of giants”. Kommer du inte ihåg den? Inte ”Gas panic!”, ”I see a liar” eller ”Put yer money where yer mouth is” heller? Jag gör inte det i alla fall. Jag sålde mitt exemplar av skivan efter två veckor.

Alla fantastiska rockband är det i början. Inte när de vibbar in indisk musik spelad av män i långa, långa skägg. Det fantastiska ligger i det ögonblicket då bandet kastar in alla sina drömmar om att en gång få bli Det Stora Rockbandet i sin första studioinspelning. Där finns naiviteten, ilskan, våndan, och kärleken till det de gör. Den fanns hos Oasis på ”Definitely maybe”. Och den fanns definitivt på ”(What's the story) morning glory?”, deras bästa skiva. Den fanns lite grand på den i efterhand ganska underskattade ”Be here now”.

Men på ”Standing on the shoulder of giants” fanns det inget kvar att bevisa. Melodierna var borta. Och Noel insåg det så mycket att han slutade turnera. I stället är det låtar som orerar ut i gitarrsolon, aptråkiga ballader, en puls som inte finns, en sångröst som inte alls känns inspirerad, ett omslag som är hysteriskt fult, texter som får Tomas Ledin att framstå som ett musikhistoriskt geni och genom hela skivan hör man att det är ett band som verkar ha gett upp.

Hela skivan är ett hån. Hade ett demoband dykt upp med de där låtarna hade man aldrig fått ge ut den. Det borde Noel insett. Det borde skivbolaget insett. Fansen och recensenterna insåg det – men då var det för sent, då fanns den redan där och fiaskot var ett faktum.

Nu är Oasis inte tillbaka på noll. De är redan förbrukade, på ett sätt. De har inte bevisat att de kunnat gå vidare. Det fantastiska bandet Primal Scream har utvecklats och förändrat musikscenen fyra gånger om på nittiotalet, nu senast med helvilda ”XTRMNTR”. Oasis har däremot kört i samma hjulspår och bara blivit sämre, tröttare och fetare – allt som Noel själv hatade med musikscenen när han gjorde sin första låt – som för övrigt var ”Live forever”, en låt som kom när jag gick i högstadiet.

För mig är Oasis hela anledningen till att jag ville börja spela musik, skriva om musik, leva med musik. Först med Oasis insåg jag att musik för mig är mycket viktigare än precis allt annat. Med Oasis genomlevde jag gymnasiet, hade mitt första riktiga förhållande och träffade de vänner som just nu är mina bästa. Skulle jag välja en grupp som är soundtracket till mitt liv är det Oasis.

Det är just därför ”Standing on the shoulder of giants” är så jävla usel. Det är som om min bästa vän en dag helt plötsligt skulle berätta att han varit otrogen med min flickvän. Oasis har alltid handlat om tillhörighet, men nu har de slutit alla utom sig och förlorat allt de velat bevisa. Just nu står de för allt jag avskyr med rockmusik.

Det kommer en ny skiva nästa år, sägs det. Men för mig har sagan Oasis redan avslutats med att hemskt slut. Ungefär som om häxan skulle gjort en fin middag på Hans och Greta i stället för att de kommit undan. Kanske kommer Noel börja göra innovativ rock med isländsk strupsång på den där skivan de ska släppa nästa år.

Ärligt talat skiter jag i vilket. Oasis kommer aldrig bli lika viktiga igen.

Någonsin.