”Kick forward / Right foot first”

Det räcker med första spåret ”Kick Jump – Part Jump” för att jag skall vara klubbad och såld. En loopad speldosa under en hårt distad trumma, avlöst av en samplad gitarrslinga genombruten av trasiga taktslag. In kommer tjejerna i halvt talad, halvt skriken instruktion till en spark. Då och då kommer en hysteriskt högt pitchad gitarr in mitt i takten.

Jag vet inte varför det tog sån tid för mig att skaffa Cobra Killer, jag visste ju att jag skulle älska det, efter det jag hört på nätet tidigare. Förutom Atari Teenage Riot är det här det överlägset mest intressanta som kommit ur DHR-lägret och det vill inte säga lite.

Cobra Killer består av Gina D'Orio (EC8OR) samt Annika Trost (Shizuo) och låter omisskännligt DHR, men inte alls lika punkigt, snabbt och hårt. De har egentligen mer gemensamt med Solex än sina bolagskollegor. Jag får en känsla av en popsingel från 60-talet blandat med en marshallförstärkt tv-apparat som byter kanal utan stopp. Cobra Killer gör kollagekonst. De saxar, klistrar in, kopierar och klistrar in igen. Distar sedan resultatet för att bryta upp mitten och sätta ihop det igen. Över det talar/sjunger/skriker de nonsenstexter med och mot varandra. Helt galet och fantastiskt.

Jag får det kanske att låta som om Cobra Killer är svårtillgängliga och mestadels jobbiga att lyssna på, men så är inte fallet. Det gäller bara att komma igenom ytan. Cobra Killer är egentligen en poppärla, om än en hårt distad och galen sådan.

Allra bäst är ovan nämnda ”Kick Jump – Part Jump”, karusellen ”Merry-go Round”, sköna ”Six secs” men jag lyssnar på hela skivan från början till slut, ”Again and again”, som Gina säger.

Än så länge har de bara släppt den här skivan och en singel (”Right into a kick for more”), men rykten på nätet säger att nytt material är på väg.