Det var en gång sex rappare från Detroit som slog sig samman och bildade en grupp. Fem svarta killar och en vit. Karriären gick milt sagt knackigt tills den vite killen lyckades ge ut en skiva. Skivan ledde till att rapparen och producenten Dr Dre fick upp ögonen för den vite killen. Det ena ledde till det andra och innan någon hann fatta vad som hänt, toppade Eminem topplistor världen över med sitt första album på en stor etikett: The Slim Shady LP.

Enligt historien ingick de sex rapparna tidigt en pakt: om någon av dem skulle slå igenom skulle han komma tillbaka och hämta de andra. Efter två soloskivor (D12 gästade dessutom på två spår på The Marshall Mathers LP) tyckte så Eminem att det var dags att ge polarna en chans.

Alla som tror att D12 skulle fått släppa den här skivan om det inte vore för Eminems framgångar räcker upp en hand. Alla som tror att de skulle fått Dr Dre att producera några av spåren utan Eminems framgångar räcker upp en hand.

Det är också lätt att förstå varför Dre fastnade just för Eminem. Eminem är officiellt inte längre medlem i D12 heter det, men det är han som lyser klarast. D12 blir gäster på sin egen skiva när Eminem sätter igång. Det beror mest på att Proof, Bizarre, Kon Artis, Swift och Kuniva är ganska slätstrukna rappare. Den ende som sticker ut Bizarre, men det är mest därför att jag irriterar mig på hans teknik. Eller rättare sagt brist på teknik.

På Devil’s Night är det tre personer som turats om i producentstolen: Dre, Eminem och Denaun Porter. Och gammal är äldst. Det är nämligen Dres låtar som står ut på skivan. Nasty Mind och Ain’t Nuttin’ But Music skulle exempelvis båda passat på doktorns senaste platta. De låtar Denaun proddat är minst intressanta och Eminems hamnar någonstans däremellan.

Det stora undantaget till den här regeln är skivans bästa spår, singeln Purple Pills. Här sopar Eminem banan med Dre och faktiskt det mesta i hiphopväg i år. Med sin malande basgång och monotona barytonsaxslinga klättrar Purple Pills allt högre på min lista över årets singlar. Galet bra.

Textmässigt då? Tja, alla som hört Eminem har en ganska bra uppfattning av hur det brukar låta. Kombinera Eminems hatfrenesi med lite kissåbajshumor så hamnar du ganska rätt. För ordningens skull klämmer D12 in ett pruttmellanspel också. Men visst finns det undantag. Följande gulliga textrader får mig att dra på smilbanden.

Eminem doesn’t like N’Sync
Well I do
So fuck him
and the Backstreet Boys too

All the independent women in the house
show us your tits and shut your motherfuckin’ mouths

För precis som med Eminem gäller det att ta saker och ting med en stor nypa salt. Det blir också rätt roligt när Eminem dissar DJ Lethal och Fred Durst från Limp Bizkit i Girls.

Men efter att ha lyssnat på skivan ett par gånger är det bara att konstatera att det här egentligen är en Eminem-skiva. Den börjar med ett yet another public announcement och visst hinner Eminem med att gräla med Steve Berman även här. Problemet är att de andra fem tar lite för mycket utrymme för att det ska bli en riktigt bra Eminem-skiva. Och Eminem är med lite för mycket för att det här inte ska kännas som en Eminem-skiva.

En rätt ointressant Eminem-skiva.

Devil’s Night kan vara ett helt okej köp för alla Eminem-fans som lider av en ohälsosam Eminem-abstinens. Alla andra gör bättre i att lyssna på någon av Eminems soloskivor.

Vill du nödvändigtvis äga något av D12 gör du bättre i att köpa den eminemta singeln Purple Pills istället.

Det räcker.