Det som fascinerar mest när jag lyssnar igenom The High End of Low är hur harmlöst det låter. Hur märkligt hela släppet känns. Från omslaget som liknar någon av alla bootleg-skivor som kommit ut de senaste åren med Manson i färgat ljus på framsidan. Det låter lite trött och håglöst. Men samtidigt habilt. Och det […][...]

Alternativa Nevada-metalbandet Mnemonic är inkarnationen av ordet ospännande. Det sorgliga är att de hade kunnat få till ett mycket mer ryggradskittlande resultat. Nu låter de som någon slags blyinfattad Nickelback-hybrid med samma grooviga och nu metal-påminnande känsla som ökända Limp Bizkit lyckas frammana. Det börjar ju så bra, med spännande emotionella utfall i de oväntade […][...]

Viktiga band: Rage Against The Machine och, host, Limp Bizkit och, ähhh, Insane Clown Posse Band som Suicidal Tendencies, tidiga Beastie Boys och Red Hot Chili Peppers la grunden för en genre som kombinerar tunga gitarrer, funkiga basgångar och aggressiv rap. Rage Against the Machines självbetitlade debutalbum är milstolpen som ingen – i synnerhet inte […][...]

Genre: Gangsta Metal Allt började med soundtracket till ”Judgment Night”. Sen kom Ice-T och förde in metallgitarrerna med Body Counts ”Copkiller”. Chris Barnes i Six Feet Under gruffade ”No warning shot, I put a bullet between your fucking eyes, die motherfucker, die, die”, på ett sätt som fick Eazy-E att göra tummen upp från kanten […][...]

Max Cavalera och hans Soulfly gjorde en härligt gungande spelning på Hawaiiscenen. Molnen sprack upp för en timme och det blev varmt. Att underlaget var grus gjorde även att det dammade väldigt mycket när publiken på Max:s inrådan jumped-da-fuckup. Ett härligt groove i vanlig ordning även om scenen kändes väl stor och det på flera […][...]

Det känns lite extra knasigt när kommersialismen försöker omfamna den alternativa delen av musiken. Den som varit svårast att varumärka tidigare. Det var väl grungen som tog det steget. Eller rättare sagt avarterna av grungen som kom bakom svansen på det som var bra. Numera finns det ganska många exempel. Limp Bizkit har haft sina […][...]

Det var en gång sex rappare från Detroit som slog sig samman och bildade en grupp. Fem svarta killar och en vit. Karriären gick milt sagt knackigt tills den vite killen lyckades ge ut en skiva. Skivan ledde till att rapparen och producenten Dr Dre fick upp ögonen för den vite killen. Det ena ledde […][...]

Jag har två saker att skriva om den här skivan. Dels en skivrecension och dels ett försvarstal. Att jag skall skriva en skivrecension är inte så konstigt, men försvarstalet behöver nog en förklaring. För någon vecka sedan nu var det en olycklig femtonåring som gjorde sig själv och många andra än mer olyckliga med hjälp […][...]

Det är så lätt att irritera ihjäl sig på Limp Bizkit. Och irritationen stavas F-R-E-D D-U-R-S-T. En pojkaktiv, hormonstinn och stöddig redneck från Jacksonville som blivit stjärna och får medial uppmärksamhet var han än sträcker upp sitt mittenfinger. Han är både Limp Bizkits problem och deras styrka. För trots att jag helst stänger igen en […][...]