Jag gillar inte ”rolig” musik. Artister som gör musik med en klackspark. Artister med ”roliga” texter. Sedan spelar det egentligen mindre roll om det är buskis eller överintellektuellt. Jag vill ha artister som brinner, som bänder upp bröstkorgen och blottar sitt inre. Blod, svett och tårar. Musik är inte roligt, det är blodigt allvar.

Och det är ju en inställning som inte är det minsta träig.

Därför var jag minst sagt skeptisk första gången jag hörde Bran Van 3000:s slackerhit Drinking In L.A. 1997. Ett gäng filmstuderande kanadensare som svängde ihop en rolig låt med en rolig video. Men den kröp sig på mig. Långsamt. Innan jag visste ordet av satt jag med debutalbumet Glee i min hand. Till mitt försvar kan jag säga att jag köpte skivan på rea.

Sedan dess har få skivor snurrat fler varv i min cd-spelare än just Glee. Hiphop blandas med raka poplåtar. Discodängor med hårdrocksrefränger. Texter om McLuhan och Descartes. Låttitlar som Coach Surfer. Ibland allt på en gång. Precis sådant som jag inte borde gilla. Men jag gör det. Kanske därför att det känns som att det finns en uppriktig kärlek till musik bakom alla galna turer. Kanske därför att skivan är full av bra låtar.

Vrid fram klockan från 1997 till en grå marsdag i år. Jag satt på jobbet när en housepärla av bästa sort snurrade igång. Leende började jag gunga med. Precis då började sången. Ingen mindre än Curtis Mayfield satt helt plötsligt i radion bredvid mig. Curtis, mannen med den soulröst jag älskar mest efter Marvin Gayes. Curtis, som dog 1999. Först trodde jag att det var en dansremix av en av hans låtar. Men jag kände varken igen låten eller texten. Jag fick nästan tårar i ögonen. Av lycka.

Det var det första smakprovet från Bran Van 3000:s nya skiva Discosis.

I intervjuer jag läst visar det sig att James Di Salvio, motorn i BV3, ville spela in med Curtis 1999. Men vid det laget var Curtis redan så pass sjuk att han inte kunde. Istället gav han Di Salvio rätt att plocka fritt från Curtis-arkivet. Det ledde till att han hittade några outgivna textrader från Move On Up. Blanda med lite samplingar från originalversionen av Move On Up och resultatet blev Astounded, en låt som rymmer lika mycket glädje som en hel bob hund-konsert.

Inför nya skivan har BV3 bytt skivbolag till Beastie Boys bolag Grand Royal. Och det är ganska passande, eftersom BV3 har samma respektlösa experimentlusta som världens mest kända, vita hiphopgrupp. Med en skillnad, Discosis får till och med grupper som Beastie Boys, The Avalanches och Gorillaz att framstå som trångsynta.

Bara valen av producenter är ganska intressant. Merparten av materialet är producerat av Ric Ocasek (The Cars) och The Brothers Grand. Det ryktas att The Brothers Grand är ingen mindre än Beastie Boys egen Mike D och i så fall har vi en rätt otippad producentkombo.

Inledande Astounded är förmodligen det mest lättillgängliga spåret på skivan. Sedan börjar äventyret på allvar.

I titelspåret möts socarytmer, oljefat, Masters at Work-slagverk, housepiano, elgitarrer, dataspelsljud och rapparen Big Daddy Kane. I Shopping toastar raggastjärnan Eek-a-Mouse över en monotont malande rytm, en rytm som fortsätter in i nästa spår More Shopping. Men då lämnar Eek-a-Mouse plats för Momus och plötsligt får låten karaktär av ett paradnummer i en Broadway-musikal.

Loaded börjar som driven rocklåt innan den halvvägs förvandlas till old school-hiphop när Big Daddy Kane greppar micken igen över ett Funky Drummer-beat. På samma märkliga sätt förvandlas Stepchild som tar sin början allra längst ner i dubmusiken för att helt plötsligt attackeras av en flock vilda gitarrer och slutligen låta som en korsning mellan Sisters of Mercy och Motorhead. Badar Ali Khans vackra sång löper som en röd tråd genom alla tvära kast.

Som kontrast finns några lågmälda pärlor, som Loop Me, Predictable och Senegal (med Youssou N’dour på sång). Dessutom finns det riktig gladpop i Love Cliché, en sådan där låt som får mig att tänka på slutscenen i en amerikansk kärlekskomedi när huvudrollsinnehavarna vandrar iväg med varandra hand i hand, konfetti snöar ner och alla är äckligt lyckliga.

Jag vet att jag i alla fall blir äckligt lycklig.

Många kommer att hata den här skivan. Många som köper den efter att bara hört Astounded kommer att bli besvikna. Men i mina öron är det här är hur bra som helst. Förmodligen borde jag invända mot att allt känns så genomtänkt. Men när det blir så här bra, tänker jag faktiskt inte bry mig. För trots alla turer fastnar BV3 aldrig i meningslöst tomgångsexperimenterande. Låtarna, melodierna, står alltid i centrum. Det här är en skiva som tål att spelas från början till slut.

Om och om igen.

Musik kan faktiskt vara rolig. Och ändå bra.