Det finns fyra artister här i världen jag skulle ge det mesta för att se live, Neil Young (skall uppfyllas två gånger i sommar), Bob Dylan (också dags i sommar), Soundgarden (ingen större chans) och Nine Inch Nails. För de två första krävs väl ingen större förklaring och Soundgarden gillar väl många, men den fjärde måste bara vara en av världens mest tragiskt förbisedda artister. En artist som av de flesta ”konnässörer” mest avfärdas som antingen ett ”hårdrocksband” (vilket automatiskt gör det olyssningsbart) eller som en pretentiös dysterkvist.

Vill minnas att mitt första besök på dagensskiva.com var dagen då Kal Ström recenserade Nine Inch Nails ”comebacksingel”, ”The Day the world went away”, han uttryckte den känsla som jag tror förenar oss Reznor-fans, en känsla av att världen runtom oss helt enkelt inte förstår sig på denne 90-talsångestens gigant. Vi har lidande fått se före detta protegén Marilyn Manson rasa förbi Trent i både popularitet och uppmärksamhet, detta med en bunt högst mediokra album.

Manson har med slug marknadsföring lyckats skapa den kanske mest potenta chockrockarmyten världen skådat. Detta genom att helt enkelt kombinera alla tiders skräckrockare till en seriefigursliknande karikatyr. Det är lätt för vanliga dödliga att mitt i allt sitt älskande/hatande av Manson, glömma bort att 1994, då var niotumsspiken större än gud. Nine Inch Nails hade enkelt kunnat falla in i samma linje som Manson, men det fick vi med ”The Fragile” se att han var en alldeles för egensinnig och kompetent musiker för att göra.

Först av allt vill jag slå fast att Nine Inch Nails och Marilyn Manson inte på något sätt går att jämföra med varandra, det vore ungefär som att jämföra en konstnär med en fasadmålare. Mansons arbete är lätt att ta till sig, ser till en början alldeles utmärkt ut, men petar man loss en bit av fasadfärgen börjar den flaga och visa upp sin egen tomhet. Trent Reznor använder istället en betydligt mindre pensel och jobbar likt en oljemålare i fler lager än man till slut kan räkna. Tidigt insåg han att det helt enkelt inte går att beskriva världen med en roller, det krävs betydligt finare verktyg, något som Reznor även på sitt känslomässigt mest dramatiska album syns ha slagit an på.

Att denna sinnrikt sammansatta oljemålning kom ut mitt i 90-talsångestens kulmen innebar att ”The Downward Spiral” inte bara lyckades charma kritikerna som redan ”Pretty Hate Machine” och ”Broken” gjort. Den lyckades även nå ut till dem som redan tröttnat på Nirvana och Alice In Chains och tyckte att The Cure och Depeche Mode hörde till 80-talet.

Trots att ”The Downward Spiral” hämtar lika mycket inspiration från den progressiva rock-eran (gitarristen i King Crimson, Adrian Belew medverkar) som hos 80-talets industrifantomer såsom Ministry och Skinny Puppy känns det aldrig splittrat. Proggrockinfluenserna gör istället ”The Downward Spiral” till något som inte bara låter som något hämtat ur en skräckfilm utan ger det en fyllighet och faktiskt även en skönhet. På samma sätt fungerar industrin som en sorts utjämnare där det överdrivet bombastiska får ge plats för den stundtals kargare elektroniska ljudbilden.

Det är lätt att se hur nära gränsen till det överdrivet pretentiösa Reznor stundtals hamnar, periodvis ligger erkända perfektionister som Peter Gilmour och Bobby Gillespie faktiskt i lä, men trots den då och då oerhört pompösa produktionen så finns den alltid där, den där helt självklara melodin, den där obeskrivligt sköna gitarrslingan, den där snärtande trummaskinen, kort sagt, här finns liv.

Det närmast frätande aggressiva svårmodet blir aldrig påfrestande, då det hela tiden finns en smula hopp, ett sista halmstrå att ta tag i då det blåser hårt. Isande vackra ”A Warm Place” utgör just ett sådant halmstrå, en instrumentallåt av yppersta klass där Reznor visar upp samma oerhörda känsla som vi anade oss till i låtar som ”Something I Can Never Have” och ”Ringfinger”.

I dessa tider då vi musikintresserade i mångt och mycket verkar ha dragit oss tillbaka för att lyssna på något som för bara några år sedan skulle ha betecknats grottrock, utgör Nine Inch Nails en mycket intressant motvikt. Få musiker gör musik som är svårare än de behöver, Trent Reznor är en av de få rockstjärnor världen har som ännu inte hemfallit åt att nöja sig med att låta som en god kopia. Säga vad man vill om exempelvis Hellacopters, men bättre än Kiss en gång var blir de inte.

Det mest intressanta med Nine Inch Nails är att han trots sin oerhörda perfektionism lyckas släppa löst ett sådant iögonfallande kaos, världen är inte direkt fylld av hård musik som även passerar testet för att vara tekniskt intressant. Jag älskar när denne ångestens ”golden boy” bara vräker ur sig frän kritik mot den alltigenom irriterande amerikanska nymoralismen och när han skriker nihilistiska one-liners som ”Heresy”s ”God is dead and no-one cares, if there is a hell, I'll see you there”. Det här är dock i grunden inte bara en upp-med-nävarna-i-taketplatta. Det vore att underskatta den gruvligt, istället är ”The Downward Spiral” en av de få album som funkar både som en intressant ren lyssningsplatta, som dansmusik (testa att köra ”Ruiner” på en fest någon gång) och som ett starkt hoppa-och-skrikalbum.

Jag har väldigt svårt att ranka sällens plattor, de är på gränsen till mästerverk allihop, men det blir nog ändå ”The Downward Spiral” strax före ”Pretty Hate Machine” och ”The Fragile” med ”Broken EP” på en hedrande sistaplats. Detta på grund av att ”The Downward Spiral” känns mest helgjuten och samtidigt dynamisk.

En liten observation är att albumet inte har ens en tendens till svacka, alla spåren är starka i sig och bildar mycket tack vare en oerhört snygg överlappning (lyssna bara övergången mellan ”Closer” och ”Ruiner”) en frapperande stark enhet. Vid närmare undersökning av min egen skivsamlig hittade jag på rak arm inga jämnare album bortsett kanske ”The Freewheelin'” och ”Highway 61 Revisited” (Dylan) samt ”Harvest” (Neil Young) och ”Bossanova” (Pixies). I mitt tycke konkurrerar bara just denna ”Bossanova”, Soundgardens ”Superunknown” och Radioheads ”The Bends” om titeln 90-talets bästa album.

Slutligen måste dessutom sägas att det finns få låtar här i världen som kan framkalla tårar hos mig, avslutande ”Hurt” är en av dessa få, bättre kulmen på detta fantastiska bombardemang står inte att finna.

”I hurt myself today
to see if I still feel
I focus on the pain
the only thing that's real
the needle tears a hole
the old familiar sting
try to kill it all away
but I remember everything
what have I become?
my sweetest friend
everyone I know
goes away in the end
you could have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
I wear my crown of shit
on my liar's chair
full of broken thoughts
I cannot repair
beneath the stain of time
the feeling disappears
you are someone else
I am still right here
what have I become?
my sweetest friend
everyone I know
goes away in the end
you could have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
if I could start again
a million miles away
I would keep myself
I would find a way”

Vem sa att sångtexter inte är poesi? Och att poesi inte är lidande?