Förhandsinformation och skvaller som föregått det här släppet har varit rätt opålitligt. Ingen har egentligen vetat något, men alla har velat spekulera. ”Klarar The Hellacopters en skiva till? kommer Chips K få hela produktionen att låta Sator? Håller The Hellacopters på att bli riktigt mjäkiga? Har de blivit storbolagslakejer?”

När förståsigpåarna uttalade sig, verkade de flesta tycka samma sak. Materialet sades vara riktigt bra, ”även fast de har blivit rätt softa” och ”det är en klar utveckling av det de höll på med på 'Grande Rock'.”

Det talades tidigt i olika sammanhang om bland annat Chuck Berry, AC/DC, Rolling Stones, Status Quo, Lynyrd Skynyrd, The Outlaws och Blackfoot. Mycket södernrock, mycket rock. Om alla dessa influenser är lätta att höra? Tveksamt, inte mer än att dessa band representerar delar av rockhistorien.

Sedan kom då första singeln ”Toys and Flavors”. Och inte gjorde den saken bättre. Oron steg. Singeln, som tur är växer rejält, är en rätt medryckande sak, men den känns fortfarande lite tunn. Sången på refrängen är lagd riktigt lågt, och attacken i låten är helt enkelt inte vad den borde.

Album i hand fick jag stora glädjeutbrottet. Det kom till slut, äntligen skulle jag få höra hur det egentligen blev.

Om man verkligen tycker om ett band ska man akta sig för att bestämma sig för vad det är man hör på nya skivan innan man bestämmer sig. Det är väldigt lätt att avfärda det nya med ett: det var bättre förr. Så jag lät bli.

Sagt och gjort, skivan snurrade ett antal gånger innan jag bestämde mig för att jag inte riktigt var överens med det mjuka gitarrljudet, och en del av de rätt småstruttiga låtarna. Men som med alla goda sagor vände det. Jag hörde.

Melodier och ljud är annorlunda. Det är lite snällare, och det går inte längre lika fort. Men det låter hela tiden The Hellacopters. det går det inte att komma ifrån. Nicke Andersson skriver låtar på ett visst sätt, och jag vet helt enkelt inte om han kan göra det på något annat sätt, jag tror inte det. Attacken har bytts mot groove och skönspel har ersatt tidiga brutalriff. Så enkelt är det. ”Grande Rock” var övergångsplattan. Nu har man kommit dit man var på väg. Det här är rock. Rock som låter mer som den gjorde förr. Prefixet punk är i alla fall borta.

Var tog södern vägen då? ”A Heart Without Home” är det mest uppenbara exemplet på just denna typ av rock. Annnars tycker jag att det på en höft är lika delar Detroit och New York, utfyllt med kärleksyttringar till valda delar av rockhistorien (framförallt den amerikanska), ungefär som tidigare alltså. Nu är det mer 50- 60-tal kanske. Något Sator har The Hellacopters i alla fall inte blivit. Det är en sak som är säker.

Tjejkörer är ett nytt element i rockorkestern och det är endast av godo. Jag gillar det, och svänget ökar. Mer sånt.

Låten ”No One's Gonna Do It For You” har lett till stor debatt mellan mig och några vänner, och det vi har kommit överens om är att den låter Tanita Tikaram. Detta naturligtvis helt ur minnet då ingen skulle erkänna om något med henne fanns i samlingen…

Covern ”You're To Good (To Me Baby)”, som den här gången är med på cd versionen av skivan, är på en gammal soullåt av tämligen okända Silky Hargreaves, och den sitter perfekt på den här plattan. Jag gillar den ordentligt. Allra särskilt Nickes Paul Stanley efter breaket…

Det som jag har kommit underfund med vad gäller The Hellacopters är att de hela tiden lyckas. De utvecklas hela tiden lagom mycket för att de fortfarande skall hålla sig intressanta, samtidigt som de gamla fansen håller kvar vid dem. Kanske inte alla, men de flesta.

Den här plattan kan komma att sälja ordentligt. Och det är den värd. Och som vanligt, köp skivan på vinyl och du får ett bonusspår. Den här gången är det en egen låt som heter ”No Dogs”.