Jodå, man känner igen sig. Nog är det Hefner alltid. Hefners nya album ”We Love the City” (släpps 16 oktober) och innehåller egentligen inga överraskningar. Precis som på debutalbumet, ”The Fidelity Wars”, från 1999 förvaltar Hefner ett engelskt poparv från de senare decennierna. Här lyser det mesta England månglat fram igenom, och det är så bra. Synnerligen bra.

Jag beundrar Darren Hayman för hans inte helt enkla musik, och för hans inte helt enkla texter. Hefner är ingen som kommer till dig vid första lyssningen, så var det inte med ”The Fidelity Wars” och så är det inte med ”We Love the City”. Hayman skriver texter direkt hämtade ur en tonårings dagbok. Så där rakt beskriver han en händelse, en dag, en episod, ett minne etc. Den segande musiken där gitarren blir ett rytminstrument passar inte alltid till sången, och rim finns väl där endast i undantagsfall. Det känns som om Hayman tonsätter sin egen prosa. Utan tvekan låter det säreget och till viss del traditionellt. Hefner skapar eget, men gör det ganska nära exempelvis ikoner som Elvis Costello.

Hefner har alltid varit starka i sin svaghet. Oftast handlar låtarna om trassliga kärlekar (inte så originellt) eller liknande klassiska teman som sprit och tobak (Lars Demian ligger nog i lä där). Hayman framstår alltid som den mest utsatte i världen. Allt drabbar honom, och oftast är han helt oskyldig. Låtarna börjar ofta lågmält och slutar i någon form av primal röst omgärdad av ilskna gitarrer som liksom river sår i luften runt sången. Jag gillar det där ansträngda ropet på hjälp som finns i nästan varje låt på ”The Fidelity Wars”, där ”I Stole a Bride” är helt enastående med avseende på självförakt och flagelantism.

”We Love the City” går mycket i samma spår som debutalbumet. Ömma kärleksförklaringar varvas med brustna förhållanden på ett trovärdigt sätt. Två saker slår mig dock; Förekomsten av blåsinstrument och den politiska tonen. Med hjälp av en trumpet, trombon och en saxofon lever Hefner upp, och utvecklas på ett positivt sätt. Vad det anbelangar den politiska tonen framträder den mycket tydligare på ”We Love the City” än på tidigare alster. Jag kan tänka mig att låten ”The Day that Thatcher dies” väcker en aning uppståndelse i England. Smaka på texten; ”we will laugh the day that Thatcher dies/even though we know it's not right/we will dance and sing all night/…/the wicked witch is dead”. Kanske inte helt rumsrent. I samma låt anklagar också Hefner Englands skolväsende för att vilseleda ungdomen.

”We Love the City” innehåller inte några klockrena hits. Skivan är aningen svår, och går kanske i lite för långsamt tempo. Hefner når inte riktigt samma höjd som på ”The Fidelity wars”, men är långt från att nudda marken. Skivan är sann elitistisk pop med excentriska drag (och det är verkligen pop i dess ursprungliga form och inte i enlighet med MTV:s definition). Faller mig utan tvekan i smaken.