Andra albumet på mindre än ett år för Snoop Dogg. Det skulle väl kunna betecknas som ett tecken på att skivbolagsbytet från Death Row till No Limit gett en välbehövlig gnista till kreativiteten. Å andra sidan skulle det kunna vara ett tecken på lägre krav från det nya skivbolaget. Jag tror tyvärr på det senare.

Master P:s No Limit är knappast ett bolag som gjort sig känt för att pumpa ut kvalitetsproduktioner. Däremot är de kända för att veta hur den kapitalistiska slipstenen skall dras. Nu vill man passa på att smida medan järnet är varmt. Pengar nu istället för till pensionen.

När Snoop gjorde entré var det som ung och uppkäftig sidekick till Dr Dre på dennes legendariska album ”The Chronic”. När Snoop solodebuterade med det hårt p-funkinfluerade albumet ”Doggystyle”, ett album som trots Dre-produktion och några fantastiska låtar inte riktigt klarade av att leva upp till förväntningarna. Efter ”Doggystyle” gick det mest utför för Snoop, precis som för dåvarande bolaget Death Row.

Sen flytten till No Limit har Snoop i princip slutat flörta med p-funken, istället har blickarna vänts mot blaxploitationeran och den pimp-mentalitet som rådde inom denna genre. Det är glassigt och vulgärt. Brudar och pengar är det som gäller. Flådigast bil och fetast juveler vinner.

Snoop vänder sig på ett tydligt vis till män i de yngre tonåren. Hela estetiken i Snoop-produkten är riktad mot unga pojkar med en smak för det vulgära. En kul detalj i samanhanget är att omslaget till ”No Limit – Top Dogg” snarare andas dödsmetall än funk.

Hur låter det då? Jo, helt kallt är inte det musikaliska järnet Snoop Dogg än. I några spår sprakar det och fräser som i fornstora dar. Allra mest lyser det om två av de tre spåren som producerats av forne vapendragaren Dr Dre. Mötet med Warren G och Nate Dogg hör också till höjdpunkterna, då vänder Snoop för en kort stund tillbaka till g-funken. Det är där jag skulle vilja att han befann sig oftare, lojt levererande sävliga rim och ramsor.

En stor del av materialet känns tyvärr som framhastat och ofärdigt. Flera av spåren hade gott kunnat lämnas kvar i demolådan. Ja, albumet är på tok för långt. En kapning av minst fem spår och det här hade kunnat bli ett riktigt hyggligt album.

Å andra sidan hör knappast Snoop till förnyarna längre. Snoop har förvandlats till en hiphopens Iggy Pop. Man vet att han finns där och att han kommer att leverera nytt material med jämna mellanrum. Fast det är inte säkert att det är så intressant.

Trots allt är det här det intressantaste Snoop Dogg släppt på mycket länge. Men, det bästa Snoop-albumet är fortfarande ”The Chronic” – och det är inte ens hans eget.