Skivbolaget Service strömmar hela sin katalog på bolagets webbplats, helt fritt. Från de första Studio-singlarna till rara låtar med Jens Lekman, Franke och The Embassy.

Nicke Andersson och hans lärljunger i nya band Imperial State Electric släpper första singeln That’s Where It’s At/Oh Babe nu i april. De spelar på festivalcirkusen och är klara för Azkena Rock Festival (Spanien), Peace & Love och Øya.

På annandagen sände P4 dokumentären Tyst för fan som, precis som titeln antyder, handlade om Ebba Grön. Det två timmar långa programmet försökte svara på frågorna: ”Hur lät de där och då, och varför spelar de en så viktig roll än i dag?”.

Refused släpper sitt album The Shape of Punk to Come igen, nu i ”Deluxe”. Det kommer att bli en box med tre skivor, originalskivan plus ”a never-before-released mind-blowing live album and the classic yet bittersweet documentary Refused Are Fucking Dead on DVD”. Hela grejen släpps 9 juni.

Sex Pistols skapare, Malcolm MacLaren, gick ur tiden. MacLaren blev 64 år gammal och avled i cancer i New York i torsdag. Jan Gradvall mindes MacLaren på Expressens kultursida och Nils Hansson tyckte hans liv var ett konstverk i sig.

John Frusciante har blivit utnämnd till den bästa gitarristen från sin generation, eller rättare sagt den bästa gitarristen de senaste 30 åren som reglerna för tävlingen The Axe Factor, som BBC 6music höll, egentligen sa. Slash blev tvåa och Muse Matthew Bellamy blev trea.

Hela listan: Fever Ray, John Frusciante, Nickel Eye, Golden Silvers, White Lies och Sólstafir.

Lyssna på låtarna i Spotify.

Som vanligt, har du gjort en bättre spellista på temat, tipsa om den i kommentarerna.

It would be great if you could mention my web site.

Nils Lofgren och jag sitter på Berns i Stockholm. Han dricker te, jag mineralvatten. Vi har under en timme pratat om hans långa karriär och när vi rundar av upprepar han ännu en gång att han gärna vill jag nämner hans webbplats i den artikel jag kommer skriva.

www.nilslofgren.com

Så. Nu glömmer jag det inte.

Det är lunchtid en sen majdag 2006. Nils Lofgren är för första gången på många år i Sverige för att stå på scen som sig själv. Inte som E Street Band-medlem. Senare på kvällen ska han uppträda på Berns. Därför sitter vi där in en stimmig restauranglokal fylld av brunchgäster. Ingen stör, ingen höjer på ögonbrynen, trots att jag sitter med en av världens absolut bästa gitarrister. En snubbe som har nästan fyrtioårig karriär bakom sig och spelat med tre av de senaste tre decenniernas riktigt stora rockprofiler, Bruce Springsteen, Neil Young och Ringo Starr.

Ingen känner igen Nils Lofgren. Ingen.

Trots att han släppt betydligt fler album än Springsteen. Jag undrar om han inte kan känna sig bitter ibland. Han svarar med en fråga.

Varför skulle jag vara bitter? Jag har spelat med många av världens absolut skönaste musiker. Min hälsa är god och jag har varit i hela världen. Många jag spelade med tidigt i min karriär skulle kunnat offra ganska mycket för att komma hit. Varför skulle jag vara bitter? Jag är tacksam varje dag.

Nils Lofgren börjar närma sig sextio och när han inte turnerar med E Street Band sitter han ofta hemma i sin studio och arbetar med nya låtar. Han kommunicerar med sin lilla men entusiastiska publik och reser runt USA och uppträder, ofta ensam med en gitarr. Han har börjat publicera gitarrlektioner på sin hemsida och verkar leva på att dela med sig av musiken. Det är själva nerven i hans artisteri.

Vi filosoferar en stund över Jimi Hendrix, gitarristen som fick Nils Lofgren att bestämma sig för att börja med musik. Som han också hann spela med innan Hendrix dog. Jag nämner att jag tycker det finns en röd tråd mellan Hendrix sätt att spela gitarr och Lofgrens. Han ursäktar sig ooch rodnar en aning. Blir uppriktigt smickrad. När jag sen nämner John Frusciante som är den tredje gitarristen med samma känsla blir han nyfiken och vill veta mer. Lofgren vill upptäcka ny musik.

Vad det handlar om är gitarrister som inte spelar gitarr, utan talar gitarr. Som fullt ut gjort gitarren till en del av sitt uttryck. Som kan få gitarren att uttrycka vilka känslor som helst. Utan att bli ändlösa tekniknördar.

Nils Lofgren har gjort det sedan skarven mellan sextio- och sjuttiotal. I skuggan av de han spelat med. Idag är han ekonomiskt oberoende, men jobbar fortfarande på som han alltid gjort. Försöker hitta en större publik, spelar in i garaget, reser runt och spelar själv.

När konserten på Berns är slut väntar entusiasterna på att Lofgren ska komma ut och sälja och signera skivor. De är inte många, men älskar Nils Lofgren. Varför skulle de inte göra det? Han är ju mer lovande och mer indie än många av sina yngre, hippare och mer kända kollegor.

It would be great if you could mention my web site.

Det finns en hel värld att berätta om när det gäller Nils Lofgren. Hans karriär och hans musikalitet är unik. Inte minst för att nästan ingen känner till honom. Och att han gjort en av världens bästa låtar.

Återigen toppade en svensk skiva listan, men aldrig har en skiva varit så överlägsen. ”Silent Shout” fick mer än dubbelt så många röster som tvåan.

1. The Knife ”Silent Shout”
MajorTom: Hurra för the Knife!

2. Hot Chip ”The Warning”
julia på gatan: Grymma melodier, roliga idéer och makalös sång.

3. Regina Spektor ”Begin To Hope”
MarcoT: Diggar Regina Spektor sjukt mycket. Gillar hur hon leker med rösten på varje spår. Fina texter har hon också, jag smälter.

4. Junior Boys ”So This Is Goodbye”
Mötörsågen vs Earth: Det här är riktigt, riktigt bra. Perfekt att lyssna på en kulen höstlördag med ett glas Highland Park i närheten. 9/10.

5. Arctic Monkeys ”Whatever People Say I Am, That's What I'm Not”
Ade: förbannat helgjuten skiva! kompromisslöst och kaxigt.

6. The Radio Dept. ”Pet Grief”

(7. Håkan Hellström ”Nåt gammalt. Nåt nytt. Nåt lånat. Nåt blått.”
arg skåning: grymt töntigt att skaffa barn. popjävel.)

8. TV on the Radio ”Return to Cookie Mountain”
Bengo: ska köpa den här idag. har haft wolf like me på hjärnan i en månad.

9. Clap Your Hands Say Yeah ”Clap Your Hands Say Yeah”
jonasson: Lo-fi är bara ett dåligt sätt att gömma låtar i dålig produktion.

10. Tool ”10 000 Days”
Dödskarp: Plattor man får något ut av vid första
lyssningen är inga bra plattor.

11. M. Ward ”Post-War”

12. Belle & Sebastian ”The Life Pursuit”

13. Anna Ternheim ”Separation Road”
Ai: Ja, vad ska man säga? Hur förklarar man det oförklarbara? Årets bästa skiva, utan konkurrens. Anna är bäst. In Anna i trust, ingen ger mig samma känsla som hon.

14. Bob Dylan ”Modern Times”
Desertus: Jag ska tusan ge den här skivan en chans även fast jag känner kväljningar.

15. The Magic Numbers ”Those the Brokes”

16. Gnarls Barkley ”St Elsewhere”
Carre: Jag har peppat den här skivan i… några månader nu och jag blev inte besviken när den kom och som sagt: smiley faces! En sån jävla låt!

17. Muse ”Black Holes and Revelations”
Dette: Nästa gång någon kallar Muse 2000-talets Queen tänker jag banka ner denne till fotknölarna. Queen var så oändligt mycket större!

18. Cat Power ”The Greatest”
ToolshedAtt spela in en 'vuxen skiva' låter aldrig bra i mina öron. Men jag håller med om att You are free är riktigt bra.

19. Mattias Alkberg BD ”Ditt hjärta är en stjärna”

20. Fibes, Oh Fibes! ”Emotional”

21. Mastodon ”Blood Mountain”
funki: Detta är ett fruktansvärt galet bra album. Jag har aldrig varit med om att jag fått ståpäls när jag lyssnat igenom ett album vid första lyssningen förut, men detta var ett av undantagen.

22. Yo La Tengo ”I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass”

23. Morrissey ”Ringleaders of the Tormentors”
arkitekt: Måste gå mot strömmen och tycka att Morrisey äntligen börjar bli bra.

24. Mogwai ”Mr Beast”

25. Joanna Newsom ”Ys”

26. Tom Waits ”Orphans: Brawlers, Bawlers & Bastards”
JohnJohn: Innehåller helt underbart fantastiska pärlor men det allra glider dock förbi ganska spårlöst.

27. Moneybrother ”Pengabrorsan”
jewbs: Åhhhh så skönt, hoppas den där jävla Lars Winnerbäck kan fara åt helvete nu.

28. Thom Yorke ”The Eraser”
tizzle: Fan, man skall ju vara ond mot djävulen men detta måste jag ändå omfamna.

29. Justin Timberlake ”FutureSex/LoveSounds”
K.Ukrain: Ni kan hålla med varann bäst ni vill, men ni har fel. En smart, genomtänkt skiva fylld med genialiska melodier och producerat perfekt studiously aloof.

30. Midlake ”The Trials of Van Occupanther”
Farewell Typewriter: javisst, bra skiva. kan rekommendera spåren ”head home” och ”we gathered in spring” lite extra.

31. Bruce Springsteen ”We Shall Overcome”

32. Khoma ”The Second Wave”
nielseek: Stora stora ord. ”'Climbing Up The Walls' upphöjd i tio.” Nu är mina förväntningar väldigt höga. Fan ta dig om du luras.

33. Camera Obscura ”Let's Get Out of This Country”
dansk: mycket bra skiva! har haft den på ipoden på jobbet i två veckor, och börjar nästan fundera på om det är bud på en 8:a!

34. Band of Horses ”Everything All the Time”

35. Ghostface Killah ”Fishscale”

36. Albert Hammond Jr ”Yours to Keep”

37. Hello Saferide ”Would You Let Me Play This EP 10 Times A Day?”
Alister Grönkål.: Den The Quiz är svinigt bra, bättre än den nya singeln.

38. Lily Allen ”Alright, Still”
Elenor: MySpace och charmiga texter, kunde det inte räcka så. Varför inte en diktsamling i stället för en CD, nu när hon ändå inte kan sjunga. Det här låter ju förfärligt.

39. [ingenting] ”Mycket väsen för ingenting”
CarlT: Min nominering till årets skiva helt klart. Det bästa jag har hört på svenska i mitt liv.

40. Koop ”Koop Islands”
dream_brother: riktigt bra platta! var lite orolig att den inte skulle hålla måttet.

41. CSS ”Cansei de Ser Sexy”
JohnnyBone: Vem tror du du är? James Bond, eller? du är inte James Bond om du tror det!

42. Mars Volta ”Amputechture”

43. Yeah Yeah Yeahs ”Show Your Bones”

44. The Strokes ”First Impression Of Earth”

45. The Flaming Lips ”At War with the Mystics”
Journal of European Public Policy: Fantastiskt band, fantastisk skiva, fantastiskt oförstående fanbase. Trion Soft Bulletin/Yoshimi/At War är en av de få som kan mäta sig med – säg – Steely Dans 70-talskatalog, Paul Simons dito eller möjligtvis Prince 80-tal.

46. The Tough Alliance ”New Waves EP”

47. Johnny Cash ”American V”

48. Andreas Mattsson ”The Lawlessness of the Ruling Classes”

49. Marit Bergman ”I Think It's a Rainbow”
TheMarit: va? skär sej min röst? äh. snart gör jag en duett med marit. då jävlar ska vi simultaunskära oss.

50. Josh Rouse ”Subtítulo”
henko: Josh är som alltid nära något riktigt stort, men når inte riktigt ända fram den här gången heller.

51. Isis ”In the Absence of Truth”
Bengo: oj vad olika man kan tycka. Oceanic må vara ett kapitel för sig, men den här skivan är inte långt ifrån. Jag gillar de små plinkande gitarrpartierna som fan!

52. Timo Räisänen ”I'm Indian”
my week beats your year: Timo Räisänen prickar in alla attribut som får kräkreflexerna att jobba på högvarv.

53. In Flames ”Come Clarity”
MrMancini: gästrecensionerna är det bästa som hänt den här sidan, enda gångerna det skrivs om något intressant och inte bara en massa jävla indie.

54. Sonic Youth ”Rather Ripped”

55. Red Hot Chili Peppers ”Stadium Arcadium”
Frusciante_: jag älskar, älskar, älskar den här skivan!

56. The Concretes ”In Colour”
Björn: För mig var den vinter 2006. Ett par dagar när snön fortfarande täckte marken och isen gömde sjön.

57. eMiL Jensen ”Orka då”
freddan: en läggmatch i pingis på psyket… musiken verkar kanske inte vara min kopp te, men det var förbanne mig en riktigt snygg texttrad!

58. Leroy ”Baby, Baby, Baby”
Greta Svensson: Mer underbar musik och helt ratt musik gar icke att finna. Det ar helt javla otroligt! Jag ar helt betagen och latarna gor mig lugn och musiken ar som varmt smor i mina oron… (komplimang)

59. The Plan ”Walk for Gold”
Klaatu: Oreflekterad dumtonårsromantik kan väl funka i musikform, men när den ska recenseras blir det utan undantag pinsamt, vem som än gör det.

60. Lambchop ”Damaged”

61. Spank Rock ”YoYoYoYoYo”
arg skåning: det här tröttnade man ännu snabbare än gnals barky, vilket får ses som en jättebedrift

Genialiskt ihopskruvade poplåtar blandas med tillbakalutade västkustballader och de där funklåtarna som delar åsiktsmaffian i två läger. Totalt tjugoåtta stycken.

För mig som föredrar den poppiga Red Hot Chili Peppers-sidan finns mycket att glädjas åt. Omedelbara kioskvältare som ”Dani California”, ”Stadium Arcadium”, ”Slow Cheetah” och ”Hey” kan komma att snurra så många varv runt jorden det närmaste året att du och jag kanske kommer lära oss att avsky dem, men nu välkomnar jag dem på samma sätt som årets glassnyheter. Liksom de melankoliska långsamlåtarna ”If”, ”Strip My Mind” och ”Wet Sand”. Sköna ”Hard to Concentrate”, ”Animal Bar”, ”We Believe”, ”Death of a Martian” och ”Snow (Hey Oh)” är fullgoda argument för varför Red Hot Chili Peppers ska fortsätta på den här vägen. Du lär dock inte bombarderas av just dessa låtar
från radioapparaten.

Men det tar inte slut där.

De har gjort en låt Bono och The Edge hade kunnat offra minst en god gärning för att ha skrivit, nämligen ”Especially in Michigan”. En skitbra arenalåt av samma dimensioner som någonsin Pink Floyds flygande grisar. Helt logiskt med Omar Rodriguez som gästande gitarrist. De gör också sin egen version av Led Zeppelin filtrerat genom Tom Morello i ”Readymade”. Bra eller dåligt har jag inte någon åsikt om. På den här skivan är den en parentes och försvinner bland alla låtar som svänger mer med mindre tyngd.

Återigen går det inte att blunda för att den kreativa mittpunkten heter John Frusciante. Det är han som skriver de allra skönaste låtarna och spelar gitarr på ett sätt som ingen annan. Lyssna på ”Hey”. Även om du är helt ointresserad av gitarren som instrument kommer du höra. Närmare jazzens mästare har inte någon annan simpel rockgitarrist kommit. Utom Hendrix.

Men det är också Frusciantes fel. Att det blev en dubbel. Lite för mycket musik på en gång. Det är ganska långtråkigt att ta sig igenom allt i ett svep. Men det är också det enda problemet med den här skivan, om jag bortser från några trista funklåtar som inte funkar.

Popbandet Red Hot Chili Peppers har aldrig låtit bättre. Eller mer. Och de kommer göra det länge skulle jag tro. Så länge som Flea orkar med Frusciante. Eller till den dag gitarr-John klipper navelsträngen och fullföljer sin tanke om att släppa tolv skivor på lika många månader.

”Stadium Arcadium” är en väldigt omodern skiva. Men med ett antal riktigt bra låtar. Av en poporkester från Kalifornien som många fortfarande blandar ihop med ett gäng knasknarkiga funkrockpajaser som var stora på nittiotalet.

En finfin skiva.

The Arcade Fire finns inte på listan eftersom ni röstade in den på tionde plats redan förra året. Att vi klumpade ihop de båda skivorna med Bright Eyes är ett mindre olycksfall i arbetet, men gjort är gjort.

Att det blev just 60 skivor på listan beror på att det är exakt lika många som kommer att finnas på redaktionens lista som presenteras nästa lördag. Totalt röstade ni på 521 olika skivor, av dessa var det 164 skivor som fick en röst. För att nå plats 60 räckte det med 18 röster.

1. Antony and the Johnsons ”I Am A Bird Now”
2. Håkan Hellström ”Ett kolikbarns bekännelser”
3. The Magic Numbers ”The Magic Numbers”
4. Bright Eyes ”I'm Wide Awake It's Morning & Digital Ash In A Digital Urn”
5. Death Cab For Cutie ”Plans”
6. Bloc Party ”Silent Alarm”
7. Kent ”Du & jag döden”
8. The Embassy ”Tacking”
9. The Tough Alliance ”The New School”
10. Moneybrother ”To Die Alone”

11. Sufjan Stevens ”Illinois”
12. Sigur Rós ”Takk”
13. Thåström ”Skebokvarnsvägen 209″
14. M.I.A. ”Arular”
15. My Morning Jacket ”Z”
16. The Mars Volta ”Frances The Mute”
17. Josh Rouse ”Nashville”
18. Martha Wainwright ”Martha Wainwright”
19. Animal Collective ”Feels”
20. System of a Down ”Mezmerize”

21. Robyn ”Robyn”
22. Frida Hyvönen ”Until Death Comes”
23. Clap Your Hands Say Yeah ”Clap Your Hands Say Yeah”
24. Franz Ferdinand ”You Could Have It So Much Better”
25. Suburban Kids With Biblical Names ”#3”
26. Nine Inch Nails ”With Teeth”
27. Johnossi ”Johnossi”
28. Laleh ”Laleh”
29. Coldplay ”X&Y”
30. Håkan Hellström ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått”

31. Babyshambles ”Down in Albion”
32. Neutral Milk Hotel ”In the Aeroplane Over the Sea”
33. Death From Above 1979 ”You're a Woman, I'm a Machine”
34. … And You Will Know Us by the Trail of Dead ”Worlds Apart”
35. The White Stripes ”Get Behind Me Satan”
36. David Sandström Overdrive ”Go Down”
37. Wolf Parade ”Apologies to Queen Mary”
38. Jenny Wilson ”Love and Youth”
39. Tiger Lou ”The Loyal”
40. Hello Saferide ”Introducing: Hello Saferide”

41. Architecture in Helsinki ”In Case We Die”
42. Common ”Be”
43. Mew ”and the Glass Handed Kites”
44. M Ward ”Transistor Radio”
45. Laakso ”My Gods”
46. The New Pornographers ”Twin Cinema”
47. John Legend ”Get Lifted”
48. The Decemberists ”Picaresque”
49. Patrick Wolf ”Wind In The Wires”
50. Elliott Smith ”From a Basement on the Hill”

51. John Frusciante ”Curtains”
52. Isolation Years ”Cover the Distance”
53. LCD Soundsystem ”LCD Soundsystem”
54. Depeche Mode ”Playing the Angel”
55. Devendra Banhart ”Cripple Crow”
56. The Cardigans ”Super Extra Gravity”
57. Eldkvarn ”Atlantis”
58. Rufus Wainwright ”Want Two”
59. Neil Young ”Praire Wind”
60. Timbuktu ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”

Jag har nickat hårt till ”Invisible (My Song)”. Gråtit till ”Live Tomorrow”. Skakat rumpan svettig till ”Forgive Not Forget”. Flugit högt med glädjen i ”Hame Baham”.

”They could take me up,
Take me down
I don’t care
I’m not found
'Cause we don’t understand
The meaning of hamebaham”

Låtarna är inte bara låtar. Istället för att låta sig förpackas och leta sig fram genom marknadsplaners försorg låter de som sig själva. Varje enskild sång på det här albumet är fylld av känslor som hörs. Det är inte bara toner, harmonier och några snygga fraser. Jag träffas av något mycket större.

Och bättre.

Som ”Storebror”. En makalöst desperat och skev visa. Eller finfina ”Han tuggar kex”, som i sällskap med ”Kom Tilda” och ”Bostadsansökan” är en stenhård kärleksspark i den tunga svenska visans bak. En rejäl vitamininjektion rakt upp traditionens dallrande skinka.

Precis som den här skivan bör vara för hela den svenska skivindustrin. För Laleh har gjort allt på egen hand. Och hittat fram till mig. Helt logiskt slog hon förstås Grammisrekord. Utan att låta sig stöpas. Utan att spela apa. Istället var hon sig själv och gjorde bara sin grej. I en värld där karaokesjungande pojkar och flickor stylas och anpassas för att maximera intäkten till skivbolaget med hjälp av professionella låtskrivare, producenter, röstcoacher, trendgurus och små, små hundar står Laleh upp för sitt eget uttryck. I sig är det kanske inte så intressant för mig, men nu blev det så att just det uttrycket träffade mig mitt i mjukdelarna. Fick mig förälskad i musik igen.

Så kan det gå.

Lalehs musik borde gå på export. Och import. Den borde integreras i varje hjärta som behöver värme här i ett kallt litet land där invånarna alltid vet bäst. Jag vill att fler tinar upp, slutar veta bäst och alltid håller ryggen fri. Har tröttnat på ironi och bitter cynism. Det går att förenkla livet. Utan att veta bäst.

Lalehs värld har skakat om min på samma sätt som mitt möte med eMil Jensens och John Frusciantes sånger fick min planet att snurra åt fel håll av ren lycka förra året. Därför kommer jag minnas 2005 med glädje. Lalehs år.

Bara kärlek kan göra så många så arga.

Inspelad i Kalifornien är den, men alldeles nyligen. De tre herrarna i Madrugada var förra året två månader i Los Angeles för att spela in sitt fjärde album tillsammans med producenten George Drakoulias. Tre nordnorska trettioplussare i stjärnstaden. Jag medger att det oroade mig, men den här skivan är strålande, från början till slut. Madrugada har skruvat upp allt som de gjort tidigare till max. De har blivit tyngre, men samtidigt mer välpolerade. Gubbigare, men på samma gång vitalare. Madrugada låter på den här skivan bättre än jag någonsin tror att de kommer göra. ”The Deep End” kan nog vara deras praktverk.

Åtminstone på min planet.

Nu smälter allt samman. Vemodet och de stora gesterna som tidigare tagit gestaltat sig i blues, country, psykedelisk depp- och krautrock har hittat en form som är hård som granit, men samtidigt mjuk som en barnhand.

Vemodet finns där, lika vackert som tidigare. Men med fler fåror och rynkor. Vackra ”Sail Away” tar sig in i mig och siktar omedelbart på hjärtat. Tassande ”Hold On To You”, med spökstråkar arrangerade av Angelo Badalamenti, förser mina öron med balsam, precis som svävande ”The Lost Gospel”. Det är som om det ödsliga vemodet på ”Industrial Silence” och kolsvarta ”The Nigthly Disease” smält samman med motreaktionen på ”Grit”. Och skapat ren magi i formen av musik. Ödsligt svajande gitarrer, dramatiska orgelmattor, långsamma tunga slag och det stora allvaret i strupen.

Allt jag älskar att få i öronen.

Men det räcker inte så. Bandet stökar till med hetsiga ”Stories From The Streets” som mitt i de tunga vågorna stannar upp för att bjuda på akustiska flamencogitarrer och handklapp. I ”Running Out Of Time” gör de ledmotiv till hårt och skitigt kroppsarbete som stinker svett, jord och olja. ”Subterranean Sunlight” bjuder på flummigt sväng igen. Men den här gången med Manchester i fokus istället för San Fransisco. ”Ramona” låter som en elak sjöbuse ser ut.

Sen kastar de in glädjegranaten ”Hard To Come Back” som exploderar i ett countrylikande långtradardriv kompletterat med världens charmigaste fåmanskör som klämmer i på spanska. Strålande förstås. Eufori för allvarliga män. Allvarliga män som mellan melankolin och hetsen serverar några storslagna nationalsånger, som ”The Kids Are On High Street” och ”Elektro Vakuum”. Låtar som är så stora att de inte kommer få plats utomhus, för att travestera en gammal liknelse.

Du som fångats av Madrugada tidigare förstår nog. Det är som det brukar, men med extra allt. ”The Deep End” är en rent knäckande skiva. Som välter omkull mig. Precis som Migala och John Frusciante gör Madrugada gång på gång musik som verkar skriven direkt för mig. Så känns det. Den här skivan är så bra att jag tror både Nick Cave, Michael Stipe och hela R.E.M. skulle börja gråta om de fick höra den. Risken finns att du också kommer göra det. Den är som Ricochets ”Ghost Of Our Love”, fast mycket mer. Den är Dave Gahan och Johnny Cash i samma person. En asfaltblänkande storstadsskildring på film, signerad David Lynch.

En skiva som har allt en vuxen människa behöver. Allt och lite till.

Du kanske förstår.

The Mars Volta är ute på irrfärder, fortfarande. De gör musik som ingen annan. Slingrar sig när någon försöker stämpla dem. Låter påfrestande, tålamodsprövande och alldeles fantastiskt bra. Galet friska, skyhögt nyktra spottar de fram toner och ord. Takter byts och blir allt mer omöjliga. Ibland sjungs det på engelska, ibland på spanska. Ofta låter de instrumenten tala för sig själva.

Jag har svårt att beskriva The Mars Volta. Många kommer aldrig förstå deras musikaliska språk utan att känna sig frustrerade. Det är lätt att förstå. Men för mig blir aldrig deras låtar musik för musiker, gjord för att imponera med teknisk spelskicklighet. Jag hör en vägg av känslor som sträcker sig från golv till tak, från svartaste sorg till euforisk lycka.

Visst är det svårt. Ibland slits mina trumhinnor på ett sätt som stör mig. Men jag kan inte låta bli att fångas av det bandet gör. Låten ”The Widow” kanske är så tillrättalagd som något det här bandet kan göra. Resten är komplicerat på samma sätt som Zappa. Gällt som Rush. Formgivet som Pink Floyd. Men The Mars Volta är ändå helt egna. Omar A Rodriguez-Lopez, Cedric Bixler Zavala, Jon Theodore, Juan Alderte De La Peña, Isaiah Ikey Owens och Marcel Rodriguez-Lopez spränger musikaliska gränser.

Ett stort lyckligt leende letar sig in i mitt ansikte varje gång jag lyssnar på ”L'Via L'Viaquez”. Den sparkas igång av ett kort gitarrsolo signerat världens bästa John Frusciante. Orden sjungs på spanska. Sen på engelska. Sen på spanska. Och engelska igen. Efter två och en halv minut byts det hetsiga riffandet mot tillbakalutad bossa/salsa i stil med Buena Vista Social Club som efter en stund sparkas i gubbröven av dissonanta gitarrtoner. Men de latinska rytmerna tar över igen och de sista minuterna av låten är melodierna som möts närmast magiska.

The Mars Volta har gjort en skiva till som i ordets absolut rätta bemärkelse är knasbra!

Jag är glad över att han skickade skivan till mig. För jag gillar den. Mycket.

Enligt biografin har ériC Rámsey spelat i hardcore/punkbandet SNCR. Några artister som inspirerat honom är Frank Black, John Frusciante, Grandaddy, Beck och Björn Olsson.

Och visst märks det. Eller rättare sagt, visst kan jag sortera in honom i samma låda. Egensinnig popmusik. Framförd med både hjärta och hjärna. Snyggt sammansatt och förpackad. De sju låtarna heter, funktionellt nog ”Anonym 1″, ”Anonym 2″ och så vidare, men ligger förstås inte i den ordningen på skivan.

Jag imponeras av helheten. Från det inledande pianot sexan, via den ödesmättade melodin i femman till den uppskruvade sången i tvåan. Vidare mot högre puls i åttan, kyla i sjuan och tyngd i ettan och ett dystert sväng i fyran. Det låter och känns bra. Lite som José Gonzalez elektriska tvilling. Du som gillar Logh kan hitta en ny vän här. ériC Rámsey både värmer och kyler ned. Stämningen är överlag låg och avvaktande. Jag får en känsla av att åka på en tom motorväg, som den enda människan på jorden när jag lyssnar på de här låtarna.

Och det är väl bra.

Summan blir 20/20. Minst. Så när dom släpper sin tredje album är allas våra förväntningar naturligtvis skyhöga.

För Hot Snakes är ju Världens Bästa Band.

Så, vad är det som gör Hot Snakes så bra? Djup drivande bas. Samspelande gitarrer. Underskön disharmonisk sång. Men det handlar mer än om en ytlig beskrivning om hur det låter. De har en skev harmoni och galant stil – en stil de har hållit fast vid sedan platta nummer ett. Dom kan få enkla tre-riffslåtar att låta nyskapande och spännande, samtidigt som en stadig ström av barnslig entusiasm är närvarande i allt dom gör. Kanske är det för att Hot Snakes är ett ”blandband” – där alla medlemmar har rötter i mer profilerade San Diego-band. Gitarristen John Reis (aka Speedo) är vokalist i Rocket From The Crypt. Från samma band och ex-Sea of Tombs – ny för den här skivan – är trummisen Mario Rubalcaba. Sångaren och gitarrist nummer två, Rick Froberg, är sångaren från bandet Drive Like Jehu. Basisten Gar Wood kommer ursprungligen fran Fishwife. Naturligtvis så utropar vissa av er ordet ”supergroup”, och kanske det är så, men det är knappast Geldof et. al. (1984).

”Audit in Progress” öppnar med ”Braintrust”, en avig historia och kanske dubbelt sa lång som den borde vara. För mig är det den svagaste låten på skivan. Lika taggig är ”Hi-Lites”, men där finns allt jag behöver för att övertyga mig sjalv om att Hot Snakes förtfarande är, typ, bäst. Assköna gitarrer och ett monotont frenetiskt drivande. Och efter denna inledning så följer en dryg halvtimma av superbt exekverad klassisk Hot Snakes. Nej, det blir nästan inte bättre. De absolut bästa, creme de la creme, är ”This Mystic Decade” där allting faller på plats, ”Kreative Kontrol” där Rick proklamerar att han minsann kommer göra allt för att bibehålla sin kreativa kontroll, vilket kan tyckas enkelt när man släpper skivor på sitt egna skivbolag – Swami Records. ”Lovebirds”, den obligatoriska låten där en gammal Magi-orgel andvänds (som ”Salton City” pa ”Automatic Midnight”). Energin i ”Reflex”. Gitarrerna i ”Plenty for All”. ”Retrofit” för Marios svett.

Fan, jag får gåshud. Igen. Ty det ter sig som att Hot Snakes återigen försäkrat sig om titeln Världens Bästa Band.

Och att inte gilla Hot Snakes är en lika stor synd som att gilla John Frusciante. I'll leave it at that.

Ett litet tryckfel i pressmaterialet som ser ut som en tanke.

Det är ju liksom ofta problemet med dansmusik i alla dess former. Antingen får någon en oväntad jättehit med något som svängdes ihop lite snabbt i studion, varpå kravet på ett album nu! nu!! nu!!! börjar hagla och fullängdaren med sämre versioner av singelhiten landar i handeln lagom till jul. Eller, vilket varit fallet rätt många gånger för den dansmusik som lyckats sälja in sig betydligt bättre hos musiktyckare och trendsättare än hos vanliga dödliga musikkonsumenter, så dröjer det en evighet innan det är dags för skivan. Och vid det laget har månadens smak sedan länge bytts ut.

”Losing My Edge”, LCD Soundsystems briljanta avrättning av alla wannabe-fingertoppar (eller för den delen alla som springer omkring med pekfingret i luften för att se vartåt det blåser), släpptes 2002. Nu skriver vi 2005. De flesta nya artister hinner släppa tre skivor under den tiden. John Frusciante hinner med betydligt fler än så.

James Murphy, å andra sidan, väntar tre år. Men när debutalbumet väl landar blir det två skivor på en gång.

Och visst. ”Losing My Edge” finns med här också. Liksom ”Yeah” – dubbelt upp. De återfinns på albumets andra skiva, där singlarna samlats. Men det går inte att komma ifrån att ”LCD Soundsystem” egentligen borde ha landat samtidigt som The Raptures (redan då försenade) debut. Då hade uppmärksamheten, och haussen, varit en helt annan.

Men hur är då ”LCD Soundsystem”? Har den mått bra av att få ta den tid den tog istället för att stressas fram för att tillfredställa mediadrevet?

Nja.

Inte helt otippat är det det patentmärkta DFA-soundet som håller kursen på ”LCD Soundsystem”, Murphy utgör ju trots allt ena halvan av produktionsteamet som gjorde New Yorks postpunkdansmusik till det hippaste av hippa 2002. Det är dansmusik i samma dumma skola som Fatboy Slim och Chemical Brothers, fast med inte fullt lika stora beat. Dansmusik med rockinslag och ylande sång (tänk John Lydon).

Och koklockor, förstås. Ingen postpunkdansmusik utan koklockor.

När Murphy håller sig på rätt sida om gränsen, när det just är dansmusik med rockinslag, funkar ”LCD Soundsystem”. Sämre går det när det blir det omvända, distskrikande rockmusik med dansinslag (som i ”Movement” och ”Tired”) är det faktiskt riktigt Soulwax-uselt.

Med avspark i hemma-hos-spelningen ”Daft Punk Is Playing at My House” blir det sammanlagt nio låtar på den ”nya” skivan. Allra bäst funkar Soft Cell-struttiga ”On Repeat”, med sina bwoi-bwoi-ljud, och electro-smattrande syntpop-äventyret ”Tribulations”.

Men det är ändå svårt att bortse från de tidigare singlarna. Att konstatera att de fått stå modell för det mesta av det nyare materialet. Och att de inte är lika vassa. Texten till ”Losing My Edge” är alltjämt en av de bästa den här sidan 2000-talet (en släkting till Blaze ”I Remember House”). ”Yeah” är ett maratondansmonster för sluddriga ölbrölallsångsnätter, dels i Crass-versionen, som börjar i postpunkhörnan och slutar i en acid-suggestiv ljudorgie, och dels den lite mer nedtonade och discofierade Pretentious-mixen (med sitt mål i ”French Kiss”). Och ”Yr City's a Sucker” framstår alltmer som en ”Once in a Lifetime” för ett nytt årtusende.

Men visst. För den som inte kan få nog av The Rapture eller DFA är det här säkert julafton.

För mig är den stora behållningen den sammanfattande andraskivan.

Om det inte vore för låtarna.

Låtarna borrar sig in mig. Han gör inte låtarna, han är dem. Vemodet, känslan. Den aviga sången och frånvaron av onödiga element gör att jag stannar upp och lyssnar. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. På den här skivan har John Frusciante klätt av låtarna. Därför träffar de hårdare och djupare. Tidigare i den här serien av skivor har han bjudit på skön pop, taggig rock, monotona melodier och eletroniskt smattrande i olika skepnader. Men låtarnas kärna har alltid varit likadan, och nu kommer den fram i ljuset.

Jag lyssnar på ”Lever Pulled” som från början känns ensamt kall och övergiven, för att bli allt mer intensiv. Jag njuter av den energiska och korta jakten mellan Frusciante och Omar Rodriguez i den korta soloduellen i ”Anne”. Pianot och sången i ”Your Warning” får mina ögon att vända sig inåt.

Hela skivan är som ett sista andetag. Ett kondensat av alla de känslor som John Frusciante förmedlat på de föregående skivorna.

På ”Ascension” samlas allt ihop under två minuter och femtiotre sekunder. En oh la la la-kör lyfter upp den raka melodin som trots sin molliga stämning gör mig glad. ”And now I'm where you want me to be / Ascending endlessly and I don't even have to try” sjunger Frusciante och slår ut det sista ackordet.

Sex skivor på lika många månader. Trots att all objektivitet talar för att jag borde tröttnat är det precis tvärtom. ”Curtains” är en avspänd avslutning på ett projekt där enkelhet hela tiden varit den gemensamma nämnaren. Därför slår ”Curtains” vemod extra hårt. Därför är de här elva melankoliska låtarna i gränslandet mellan pop och rock världens viktigaste just nu. Åtminstone trettiofyra minuter om dagen.

Jag ser fram emot fler skivor. Det här var bara slutet på början.

Personliga listor:
Kjells antilista
Patrik H:s (o)sorterade minnen
Kal Ströms 2004
Ola Anderssons bästa album 2004

Jens Lekman tog ledningen tidigt och höll den ända till slutet av omröstningen, även om det blev knappt på slutet.

1. Jens Lekman ”When I Said I Wanted To Be Your Dog”
2. Franz Ferdinand ”Franz Ferdinand”
3. Morrissey ”You are the Quarry”
4. Silverbullit ”Arclight”
5. The Libertines ”The Libertines”
6. Mattias Alkberg BD ”Tunaskolan”
7. Anna Ternheim ”Somebody Outside”
8. Kanye West ”The College Dropout”
9. The Soundtrack Of Our Lives ”Origin vol. 1”
10. Arcade Fire ”Funeral”
11. Khonnor ”Handwriting”
12. Stina Nordenstam ”The World Is Saved”
13. The Hives ”Tyrannosaurus Hives”
14. Kings of Convenience ”Riot on an Empty Street”
15. Interpol ”Antics”
16. Marit Bergman ”Baby Dry Your Eye”
17. Ed Harcourt ”Strangers”
18. Lars Winnerbäck ”Vatten under broarna”
19. Phoenix ”Alphabetical”
20. Air ”Talkie Walkie”
21. Sonic Youth ”Sonic Nurse”
22. The Hidden Cameras ”Mississauga Goddam”
23. Joanna Newsom ”Milk-eyed Mender”
24. Modest Mouse ”Good News for People Who Love Bad News”
25. The Solution ”Communicate!”
26. Elliott Smith ”From a Basement on the Hill”
27. The Magnetic Fields ”I”
28. Tomas Andersson Wij ”Stjärnorna i oss”
29. John Frusciante ”Shadows Collide With People”
30. Wilco ”A Ghost Is Born”
31. Isis ”Panopticon”
32. PJ Harvey ”Uh Huh Her”
33. Nicolai Dunger ”Here's My Song. You Can Have It… I Don't Want It Anymore / Yours 4-ever”
34. Promoe ”The Long Distance Runner”
35. David Sandström ”The dominant need of the needy soul is to be needed”
36. R Kelly ”Happy People/U Saved Me”
37. Nick Cave and The Bad Seeds ”Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus”
38. The Tough Alliance ”Make it Happen EP”
39. Cult of Luna ”Salvation”
40. Kristofer Åström ”Loupita”
41. Woven Hand ”Consider The Birds”
42. The Streets ”A Grand Don't Come For Free”
43. U2 ”How to Dismantle an Atomic Bomb”
44. Dizzee Rascal ”Showtime”
45. Lambchop ”Awcmon/Noyoucmon”
46. Svenska Akademien ”Tändstickor för mörkrädda”
47. Loretta Lynn ”Van Lear Rose”
48. Mark Lanegan Band ”Bubblegum”
49. Björk ”Medúlla”
50. Bloc Party ”Bloc Party E.P.”
51. Peggy Lejonhjärta ”Viskningar och Rop”
52. TV On The Radio ”Desperate Youth, Blood Thirsty Babes”
53. Polyphonic Spree ”Together We're Heavy”
54. The Tiny ”Close Enough”
55. The Roots ”The Tipping Point”
56. Madvillain ”Madvillainy”
57. Tom Waits ”Real Gone”
58. Koma ”Tsunami”
59. Sahara Hotnights ”Kiss & Tell”
60. Xiu Xiu ”Fabulous Muscles”
61. The Go! Team ”Thunder Lightning Strike”

2004 var också året då döden, chocken och tomheten gjorde sitt återinträde i det svenska samhället. På grund av en jordbävning på andra sidan jorden. En händelse jag knappt hade uppmärksammat i vanliga fall, men som nu letat sig in i mitt liv. Barn har förlorat sina föräldrar. Mammor och pappor har förlorat sina barn. Jag har läst deras namn. Sett bilderna. För mig känns det oerhört tomt. Döden är inte något som sker i slutna rum på vårdinrättningar och bara drabbar de närmaste längre. Och har väl egentligen aldrig varit det, ens i vårt samhälle.

Så det är nu vi kan göra skillnad. Betyda något.

Musik känns ganska futtigt och oviktigt. Eller nej, det gör den inte, men mina åsikter om den gör det. Vem behöver överhuvudtaget läsa om vad jag får för känslor av en viss skiva? Hur kan någon vilja göra det?

Jag vet inte. Men här kommer iallafall några korta funderingar kring musikåret 2004.

Det jag minns bäst är John Frusciantes massutgivning av skivor. Under sitt eget namn, i Ataxia och tillsammans med Josh Klinghoffer. Spretig och själfull musik och en ohejdad kreativitet. Jag har också lyssnat mycket på Tomas Andersson Wij och Emil Jensen. Med varsin EP och fullängdare har de ockuperat mina öron stora delar av året med sköra poplåtar och ord som gör skillnad. David Eugene Edwards skakade om mig på skiva och under en konsert på Södra Teatern med sina grubblerier. Silverbullit och Fake Moss gjorde samma sak med sin dystra asfaltmonotoni. Marit Bergman bjöd på glädje. Anna Ternheim gjorde en strålande skiva. Nina Ramsby och Martin Hederos återupprättade visan. Per Persson fick inte ur sig skivan jag väntar på i år heller.

Men finast av alla sjöng Anna Stadling. På Hovets dussinskiva finns ett underbart litet pekoral, ”Vacker & lugn”. Piano, dragspel och sång som jag lyssnat på en gång om dagen sedan jag hörde den första gången. En sång som sammanfattar stora delar av mitt 2004.

”jag går genom regnet
och det lugnar mina darrande händer
jag går genom tystnaden
men den skrämmer inte längre mig

jag vill stanna här, hålla om dig en stund
jag vill stanna här, du är vacker och lugn

vindarna har blåst över människor som älskat
och levt sina liv där vi står nu
vindarna ska blåsa igen, jag kan hålla dig varm om du vill
om du vill”

Jag håller min dotter i famnen. Och livet luktar fortfarande väldigt gott.

Som Ola Andersson borde jag nog reta mig på primalskriken John Frusciante och Josh Klinghoffer överdoserat ett par låtar med. ”Walls” skulle nästan kunna göra mig aggressiv. Ett skönt monotont beat med en behagligt enkelspårig melodi, som helt förstörs av John Frusciantes skrikterapi.

Men jag vore inte Ola Andersson om jag inte upptäckte skivans andra ansikte också. Där ”Communique” som episk ödesballad hamnar någonstans i ett ledsamt Depeche Mode-landskap där Martin Gore tagit tillbaka sångmicken. Där ”At Your Enemies” blir skivans höjdpunkt i en trekorsning mellan tyngre synth, Death In Vegas och Brett Anderson. Jag hade förstås också uppskattat den hoppfulla avslutningen ”My Life”.

Slutligen hade jag knutit ihop det hela med ett kort resonemang om bombastisk synth, Ultravox, Depeche Mode och åttiotalet för att avsluta med betyget sju av tio.

Om jag vore Ola Andersson alltså.
Men även nu.

Anslaget är något hårdare än på september månads ”DC EP”. Riffen rakare och mer distade. Basen har tonats ned. Det ringer i cymbaler och rundgångstjuter ur gitarrförstärkare. Tre av låtarna har inspirerats av Alistair Crowley. På ”666″ gästar Omar Rodriguez från The Mars Volta med vasst gitarrspel.

Jag var på väg att tappa en del av mitt intresse, men Frusciante stökar till och väcker det igen. Med en vass och smutsig produktion som framhäver viljan i hela den här skivutgivningen. Vissa av oss som är musikberoende köper alldeles för mycket musik och hänger på för många konserter. Frusciante är en av oss men nöjer sig inte med det. Han ger ut skivor på löpande band också. En kreativ galenpanna som inte bara håller fortet på den här skivan, utan går på offensiven.

Han spelar in musik som den gjordes förr. Innan feghet och rädsla byggde höga murar. Innan överdådiga miljonkontrakt gjorde musiker proppmätta. Han tillför en cynisk, dollartörstande musikbransch något unikt. Nämligen äkta kreativitet och vilja, kärlek till musiken som uttryck. Kanske inte unikt i sig, men konstnären i det här fallet har redan tjänat ihop till sitt oberoende som medlem i global koloss. Utan att bli proppmätt. Utan att tappa viljan.

Du som är skeptisk borde lyssna på den ljuva popen Frusciante bygger i ”A Firm Kick”. Pop som skärs sönder av en överskruvad gitarr efter två minuter och sex sekunder och skjuter sig rakt upp i atmosfären. Eller lyssna på nyanserna mellan den nedtonade verserna och kaosrefrängerna i ”Emptiness”.

Andra halvlek i den här omfattande sviten skivor har börjat. Fortfarande blir jag överraskad av världens bästa okända replokalsband. Och är fortfarande hungrig.

Som en språkets professor Balthazar framkallar han färger och stämningar som löser alla mina problem med ett rejält mått av medmänsklighet och hjärta. En ordkonstnär som gör musik, en typ av artist jag ofta faller pladask för. Som Lundell, Andersson Wij och Persson.

Men med eMiL Jensen är det annorlunda. Han tar inte avstamp i samma fåra. Hos honom är det inte amerikanska gitarr-på-magen-ekon som studsar låtskrivandet. Det är något annat. Toner från teatern, klanger från salongerna, kombinerade med erfarenheter gjorda i världen utanför. Snyggt ljussatt och repeterat, välskrivet och regisserat tar sig låtarna ned från scenen som viktiga monologer. Sätter sig bredvid mig och berättar.

Det är inte gitarren som står i centrum. Mitt i eMiL Jensens musikaliska rum finns pianot. Det är där han skriver. I avklädda låtar som ”Kom hem som nån annan” och ”Bud från april” är det smärtsamt uppenbart. Enkla och sköra toner från svarta och vita tangenter färgar låtarna. eMiL Jensen sjunger och spelar med samma intensitet. Ett riktigt möte mellan ord och noter. Lika explosivt när tempot dras upp. ”Hela vägen ner”, ”Ond igen” och ”Naken ner på knä” ger mig andra känslor.

Han upprepar inte den initiala chocken från i somras. Men värmen som fyller mig när jag lyssnar på eMiL Jensen ger mig energi som räcker länge. Hans musik berör mig på samma sätt som de skeva låtar jag överdoserat tillsammans med John Frusciante i år. Det är varmt och kallt, sött och salt, glädje och sorg. Allt samtidigt.

”Jag har kartlagt dina drömmar och behov som jag ska uppfylla i smyg”, sjunger han i ”Längs hörnen”. Precis så känns det. Därför måste jag berätta om det för dig. Förra gången skrek jag för att du skulle lyssna. Den här gången vevar jag igång sirener och tänder blinkande lampor. Skickar upp ett flygplan med en banderoll. Syr upp en gigantisk luftballong med mitt budskap:

Lyssna på eMil Jensen! För han har gjort en fantastiskt bra skiva. Som borde hjälpa honom att vinna respekt – och minst en Grammis.

Dagens i-landsproblem? Minst sagt.

John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa ”Shadows Collide With People”, sen nästan lika omtumlande ”The Will To Death” som följdes upp av projektet Ataxia och ”Automatic Writing”. Nu ”DC EP”. Fyra låtar. Fortfarande dogma. Den här gången är han nästan helt ensam. Står för gitarr, bas och sång. Inga synthar eller programmeringar förekommer. Jerry Busher, som jobbat med Fugazi står för trummandet. Allt är inspelat och mixat under en helg i Washington DC. Med Ian Mackaye som producent.

Jag har hört det förut. Känner igen Frusciantes låtskrivande direkt. Melodierna är starka som urberget men spelas avspänt, nyanserat och luftigt. Sången och gitarrspelet osar av vilja och känsla. Helheten låter som vi hamnat någonstans mittemellan ”The Will To Death” och Red Hot Chili Peppers ”Californication”. Ett resultat av lediga dagar snarare än planerad produktion. ”Dissolve” öppnar och blir allt mer intensiv genom verser, refränger och solon. Från skönt tillbakalutad till småhetsig på några minuter, med ett alldeles underbart litet gitarrplockade insprängt här och var. ”Goals” är dystrare, mer eftertänksam och når sitt klimax först i de avslutande stunderna. Då tar ”A Corner” vid och fortsätter på samma bana, nästan för avspänd. ”Repeating” avslutar den här skivan med ett vispande trumkomp.

En skiva som inte skakar om eller överraskar. Min hud har blivit tjockare och mer motståndskraftig. Den släpper inte in kaoset på samma sätt längre. Vilket är synd och orättvist. Eftersom låtarna är lika bra som tidigare. Nästan bättre, eftersom EP-formatet är skoningslöst mot utsvävningar. Men John Frusciante vänder inte upp och ned på mig den här gången. Skär inte sönder mina känslor. Det är den enda nackdelen jag kan komma på med den här intensiva utgivningen.

Förutom att mina ord börjar ta slut.

Charlie Mars ”Gather The Horses”
Singel med R.E.M-kompis.

Woven Hand ”Consider The Birds”
David Eugene Edwards på nya äventyr.

David Härenstam Band ”What Happened In Freemantle?”
Lågmält med skruv. Ibland jazzigt. Ibland nylonsträngat.

Girlschool ”Believe”
Jättekul. Verkligen. Ett hårdrockband från landet längesedan.

Kvar i högen sedan tidigare:

CIRCVM
Tre DVD-skivor med superåtta-filmklipp från en världsomsegling tonsatta av Björn Olsson.

God Lives Underwater ”Upoffthefloor”
Småtung, gnällig rock signerad industriella amerikaner på spanskt skivbolag.

Karin Park ”Superworldunknown”
Strömlinjeformad norsk radiopoprock.

ZAC ”Alone.”
Strömlinjeformad svensk radiopoprock. Med muskler.

Bibi Farber ”Second Kiss”
Stabil USA-pop med kopplingar till Lolita Pop, Rockmagasinet och en tid som flytt.

Novak ”Perpetual Motion”
Sjuttiotalsinfluerad glampop som får mig att tänka på Bowie.

Motorpsycho ”Motorpsycho Presents The International Tussler Society”
Produktiva norrmän har laddat banjon och åkt västerut på CD och medföljande DVD.

Reigning Sound ”Too Much Guitar”
Garagerock. Som fan.

Colour Of Fire ”Pearl Neklace”
Tidstypisk brittisk tungpop av snubbar som lyssnat på Placebo.

My Red Cell ”13 In My 31″
Kreativt. Intellektuellt. Kritvitt. Rock. Knaspop.

Sedan har jag ju också mitt inköpta exemplar av John Frusciantes ”DC EP”. Skivbolaget skickar inte. Jag tänker recensera ändå.

Är det någon av de skivor jag listat som du verkligen vill att jag skriver om? Dessutom snart? Tala om det isåfall. Just nu lyssnar jag intensivt på Novak, Motorpsycho, ZAC, John Frusciante och Woven Hand.

John Frusciante släpper själv ”DC EP” i mitten av september.

Trion kallar sig Ataxia och har improviserat fram den här skivan under långa jam under tre veckors tid. Det tog fyra dagar att spela in de här låtarna enligt Frusciantes dogma-regler. Allt är inspelat live utan pålägg, med undantag för gitarrsolon och välljudande syntetiska oljud.

Dessutom hann de med att spela in en tvilling också. En skiva som släpps i början av 2005.

Ta Madrugada, Migala eller något av dina favoritband i genrer som börjar med orden post eller kraut. Skala bort allt utom trummor, bas och gitarr. Lägg på Frusciantes och Klinghoffers säregna sång. Låtarna är rent hypnotiska och framkallar olika bilder i mitt huvud. Som en nattlig bilfärd där motorhuven äter blekt lysande vägmarkeringar på sin väg framåt. Mil efter mil, entonigt mässande nöter de ned motståndet, bit för bit. Med tyngd och envishet letar sig Ataxia in i mitt liv och tar sig närmare målet. De skakar inte om mig på samma sätt som de mer nyanserade låtarna Frusciante givit ut tidigare i år, men fångar min uppmärksamhet allt mer. Ett bättre ledmotiv för resorna till jobbet här i ingenmanslandet mellan sommar och höst har jag inte hittat i min skivhög.

Trots att jag uppskattat om låtarna arbetats igenom lite mer. Kortats och konkretiserats en aning.

John Frusciante är mitt i ett kaos av galet snabb skivutgivning. Men håller fortfarande stilen. Tänk Hendrix och Zappa. Men glöm Red Hot Chili Peppers. John Frusciante funderar på att ge ut tolv skivor nästa år. Hans motivation att fortsätta med Kiedis, Flea och Chad verkar sjunka allt lägre.

Gud, fåntratt eller spattig gammal knarkare?
Lyssna först. Bestäm dig sen.

Men medge att det är skönt att John Frusciante inte ligger och jäser i en gigantisk kåk i väntan på nästa världsturné eller skivsläpp med Red Hot Chili Peppers. Han är dollarmiljonär men har viljan och kreativiteten kvar. Och vill förnya musiken och branschen.

Till skillnad från många andra har han mer att ge. Därför får ni inte se honom visa upp sin ”crib” på MTV nästa vecka heller.

John Frusciante är respekterad, men knappast populär. Faktum är att inte ens hans eget skivbolag tror fullt ut på det här projektet. Sex skivor på lika många månader. Alla inspelade under första halvan av 2004.

Kanske är det ett utdraget kommersiellt självmord vi bevittnar. Men… John Frusciantes musa lämnar honom inte ifred. Eller är det kanske demonerna. Oavsett vilket gör det ”The Will To Death” till en skiva på liv och död. Som inleds med att ”A Doubt” flyger högt och skjuter iväg sig i omloppsbana då Jimi Hendrix ande hälsar på. Slutet av låten är en uppvisning av vad en musiker som är ett med sitt instrument kan göra med några få toner. Sen fortsätter skivan i samma intensitet som Frusciantes förra skiva, ”Shadows Collide With People”. Den är ett elakt skrapsår som sakta läker i rötmånadssolen. Det stramar, kliar och svider. Men, jag kan inte låta bli att pilla på det.

Det låter långt ifrån listmässigt, men ändå väldigt lättlyssnat. Inte minst genom att pianot lyfts fram. I ”The Mirror” hälls sockrad syra i mina hörselgångar när Frusciante försiktigt får svarta och vita tangenter att prata samma språk som de sex strängarna. Vackert är ett slitet ord som inte rättvist beskriver låten, men nästan. I ”Wishing” låter han pianot regna ned över låten. En strilande ström av toner far genom luften och landar i en varm låtpöl där de förångas och lyfter igen. Som i en musikalisk fotosyntes. Ett kretslopp.

Han fortsätter att skjuta sina melodier och ord rakt in i mig. När de små, små beståndsdelarna John Frusciantes musik byggs upp av rusar igenom min kropp vaknar känslor upp. Känslor som musik inte brukar väcka så ofta.

Jag ser fram emot de kommande fem skivorna. John Frusciante har gjort serien helt utan tanke på försäljning och marknad. Något som få andra miljonärsmusikanter ens skulle våga drömma att göra. Tyvärr.

Kreativiteten har dominerat helt.

Därför är det många som avfärdar honom. Som inte hör. Eller inte lyssnar. Och därför missar ännu en skiva som är så bra att man kan bli rädd för att lyssna på den.

Fem skivor kvar. En varje månad, året ut. Om alla skivor – mot förmodan – skulle hålla samma klass är det musikhistoria som skrivs. Synd bara att skivbolaget inte verkar tycka det är viktigt att visa upp.

Trots detta, recensionen kommer så småningom. Kanske inte i din lokaltidning. Troligen inte i kvällstidningen. Men här.

Här är resten av skivorna jag lyssnar på i juli. Skivor ni kommer kunna läsa om senare i sommar.

The Bees ”Free The Bees”
Colour Of Fire ”Pearl Neklace”
Sivert Höyem ”Ladies And Gentlemen Of The Opposition”
Tungsten Carbide Drills ”Tungsten Carbide Drills”
Zamarro ”Lustintranslation”
Johan Bergqvist ”Throwaway Moments”
The Jan Martens Frustration ”The Jan Martens Frustration”
Sufjan Stevens ”Greetings From Michigan…”
Marjorie Fair ”Selfhelp Serenade”
My Red Cell ”13 in my 31″

För övrigt verkar Chris Robinsons kommande skiva med New Earth Mud kunna bli riktigt, riktigt bra. Vem trodde det om den gamle Black Crowes-grundaren?

Nu är det ledigt. Jag går in i radioskugga. Söker mig frivilligt till områden utan täckning.

Till skillnad från John Frusciante.

Dessutom kommer Frusciante släppa album tillsammans med Josh Klinghoffer under namnet Ataxia. Där är även Fugazis Joe Lally med. Ataxias första album släpps i augusti.

Jag sitter en natt och lyssnar på Swan Lee. Låten ”Perfume” förvandlar mina hörlurar till ett skruvstäd som låser mitt fast mitt huvud. Pernille Rosendahls sätt att sjunga får mig att rysa. Hon prickar toner på samma sätt som Björk när hon kliver högt på skalorna.

”A winter has brought you to your knees
Now summer is begging of you please
Don't fight it
Baby don't run away from me”

Hennes ord är riktade rakt till mig. Jag lyssnar. Och berörs. Kallar kårar rusar längs min rygg. Samma känslor som John Frusciante piskat och helat gör sig Pernille Rosendahl till härskare över.

Swan Lee gör sina låtar lugnt och stabilt. Nöter ned mig långsiktigt. Slår hårt med mjuka vantar. Jobbar med nyanser som släpper fram Pernille Rosendahls sång i verserna och ger den draghjälp med tusen mjukt vältrimmade hästkrafter i refrängerna. Låtarna har en förmåga att lyfta.

Högt och ännu högre.

Bandet tog sig över sundet och spelade in stora delar av den här skivan i Tambourine-studion i Malmö. Per Sunding satt i producentstolen och det har tagit Swan Lee en bit framåt. Där de tidigare var bombastiskt vemodiga med dragningar åt John Barry-hållet har de blivit något mer jordiga under naglarna. Countryn har slagit rot även hos Swan Lee. De har gått samma väg som The Cardigans. Men stråkar, elektronik och skyhöga toppar letar sig fortfarande in i låtarna. Och Swan Lees musik låter fortfarande egensinnig.

Weeping Willows senaste alster tröttnade jag ganska snabbt på. Men Swan Lees låtar kommer leva längre. Tack vare att de till skillnad från Weeping Willows inte låter som ett coverband, utan som sig själva. Som Swan Lee.

Den här skivan är helt enkelt mycket bra. Rent av omtumlande ibland. Låtar som ”What you get ..is what you see”, ”Find my way home”, ”Lord knows I can be strong” och ”Perfume” bär på en kraft som kan förändra liv. Starka och sköra på samma gång. Inget annat än vackra. Andra låtar bär popens allra skönaste harmonier och blir till gospel i ”Love will keep you warm”, barfotadans-ledmotiv i ”What is love?”, åka-bil-i-natten-pop i ”Don't take my love”.

Jag spelar den här skivan om och om igen för tillfället. I många olika situationer. Precis som Swan Lees förra skiva, ”Enter”, så växer den till sig för varje gång jag hör den. Den tar allt mer plats. Jag visste redan att Swan Lee var kapabla att hålla mig sällskap sömnlösa nätter. Men, nu har de mer att erbjuda.

De serverar en nästan oemotståndlig helhet av pop som bär på ett vemod vi introverta nordbor känner igen. Och när de här låtarna träffar mig som hårdast är det en fantastisk form av självplågeri att lyssna på dem. Det enda som just nu skulle kunna överträffa den känslan vore om John Frusciante skrev en trasig duett och bjöd in Nina Ramsby och Pernille Rosendahl att sjunga den.

En önskedröm att dö för.

Tillbaka till verkligheten. Swan Lee är ett mycket intressant band. Är du det minsta svag för vemodspop bör du provlyssna på den här skivan nu. Börja med ”Perfume” och ”What you get ..is what you see”.

Låtar blir inte mycket bättre än så våren 2004.

Vilken skiva skulle du välja då?

Kanske en skiva du ännu inte hört, eller som du aldrig tror kommer göras? Skivan som får känslor att röra sig fritt från svartaste svart till galen eufori. Som smälter samman popens och rockens allra bästa ingredienser och skapar nya uttryck. En skiva som skapar ett rum där sångarens ord får kraft genom sättet de sjungs på. Med en känsla som gör att varenda mening känns viktig, trots att de inte alltid går att förstå.

Jag har hittat en sådan skiva. Där sången blir ett eget språk. När sångaren tar i som mest spricker rösten i tusen små bitar som borrar sig in i mina trumhinnor, tar sig rakt in i blodet och rusar mot hjärtat. Där stannar de. Orden flätas ihop och faller isär. Vävs samman till en helhet som är mycket svår att beskriva.

”Shadows Collide With People” heter skivan.
John Frusciante heter artisten.

Han har gjort den starkaste samling musik som kommit från andra sidan Atlanten sedan sextiotalets slut. Det är pop och rock, toner och ord i den allra ljuvaste harmoni. Lekfullt, men ändå på blodigt allvar. Vemodigt, men värmande och glädjeskapande. Perfekt, men inte polerat. Här samsas desperata skrik med lugnande oh la la la-körer. Tjutande gitarrsolon blandas med de sorgligaste och mest molliga ackord som finns i livets stora sångbok.

Den ena pärlan efter den andra radas upp under sjuttiofem minuters speltid. ”Carvel”, ”Omission” och ”Wednesday's Song” är några av de snyggaste låtar som skrivits sedan popen fortfarande var ung. Sköra sånger som ”Every Person”, ”The Slaughter” och ”Cut-Out” får mig att tappa andan. Jag försöker döda mina tårkanalers vilja att arbeta när två ynka textrader i ”Regret” byggs upp till tre minuters musikalisk magi som säger mer än en ordinär roman – trots att det bara är sex ord som upprepas i texten.

”I regret my past
Stay alone”

Hela skivan är en hänsynslös upplevelse. På alla bredder och ledder. Det gör ont, men är skönt och glädjande ändå. Förutom det jag redan nämnt är den lekfulla rock Frusciante levererar i ”Second Walk”, ”This Cold” och ”Water” knäckande. Liksom de små ljud-/oljudsexperiment, som i små doser renar mina sinnen och skapar plats för nya intryck. Jag kan omöjligt låta bli att förundras över John Frusciantes kreativitet. Den har glimtat till på de två senaste skivorna med Red Hot Chili Peppers, ”Californication” och ”By The Way”. Det hördes spår av den på hans senaste soloutflykt ”To Record Only Water For Ten Days”.

Nu slår den ut i full blom. Han samlar ihop alla de bästa bitarna från popens och rockens guldålder och gör musik som griper tag i mig på ett sätt väldigt få andra artister gör. Han förenar Air, The Mars Volta och Jimi Hendrix med låtar både Björn Olsson och The Soundtrack Of Our Lives kunnat offra kroppsdelar för. En typ av låtar som fört en tynande tillvaro i en värld som blivit kallare för varje år som gått sedan kärlekens sommar, 1967. John Frusciante gör att jag känner mig naken och hudlös på ett stillastående pendeltåg en gråmulen morgon i mars, genom att infiltrera mina hörselgångar med färgrika collage till låtar.

När han sjunger duett med både sig själv och Josh Klinghoffer i ”Omission” och orden flyger runt i rummet kan inte ens den mest hårdhudade statstjänsteman låta bli att beröras. Den argaste skåning kan inte undgå att släppa fram ett leende under glädjeresan i ”Second Walk”, en minut och fyrtiotvå sekunder lång.

”Shadows Collide With People” är ett dokument. Låtarna, sången, gitarrspelet, orden, produktionen, elektroniken – allt är starkare än något jag hört tidigare. Egentligen behöver du bara lyssna på låten ”Cut-Out” för att förstå mig. Ladda sedan hem de helt akustiska versionerna av låtarna från Frusciantes webbplats. Lyssna också på demo-versionerna inspelade på åtta kanaler. Du får då skivan i tre olika versioner – en generös helhetsbild som tar dig hela vägen in i låtarnas och låtskrivarens märg.

Mig har det givit en unik och omtumlande upplevelse. Som bara fortsätter.

Därför skulle jag välja den här skivan. Om jag bara fick välja ett sätt ett besvara frågan om varför jag älskar musik. Om jag bara fick en chans att förklara mig. Om jag bara fick ha en skiva kvar.

Jag aldrig hört något bättre.

01. 01 Phoenix ”Everything Is Everything”
02. 02 Marit Bergman Feat. Cecilia Nordlund ”Adios Amigos”
03. 03 Tiger Lou ”Oh Horatio”
04. 04 Promoe ”These Walls Don't Lie”
05. 05 Laakso ”Aussie Girl”
06. 06 The Von Bondies ”C'mon C'mon”
07. 15 Teddybears Sthlm Feat. Mad Cobra ”Cobrastyle”
08. 07 Damien Rice ”Volcano”
09. 20 Graham Coxon ”Freakin' Out”
10. 11 Swan Lee ”I Don't Mind”

11. 10 Jens Lekman ”Rocky Dennis In Heaven EP”
12. 12 The Legends ”Call It Ours”
13. 13 Bring Me The Fucking Riot…Man ”In Love With The Riot”
14. NY Syd Matters ”Black & White Eyes”
15. NY Spring In Paris ”Can I Stay”
16. 09 Josh Rouse ”Come Back (Light Therapy)”
17. 14 N.E.R.D. ”She Wants To Move”
18. NY Atmosphere ”Trying To Find A Balance”
19. NY Mattias Hellberg ”Walking Restless”
20. 17 Starsailor ”Four To The Floor”

Utslagna:
08. John Frusciante ”Song To Sing When I'm Lonely”
16. Peaches Ft. Iggy Pop ”Kick It”
18. Last Days Of April ”It's On Everything”
19. Organism 12 ”Sångfågel”

Studentradion Sverige Topp 20 baseras på spellistor från K103 (Göteborg), KTH Studentradio (Stockholm), Mick102 (Umeå), Pite FM (Piteå), RadioAF (Lund), Radio Campus (Örebro), Rocket FM (Stockholm), Stockholms Universitets Studentradio (Stockholm) och Studentradion 98,9 Uppsala (Uppsala).

Listan räknas fram med ett poängsystem viktat efter spellistornas speltid och omfattning. Det är alltså inte exakta antal spelningar per låt och vecka som avgör placering, utan en rimlig uppskattning av hur ofta en enskild låt spelas på Sveriges studentradiostationer. Listan sänds varje vecka på Studentradion 98,9 Uppsala, Radio AF, KTH Studentradio, Mick102, Radio Campus, Pite FM och K103 Göteborg.

01. 01 Phoenix ”Everything Is Everything”
02. 02 Marit Bergman Feat. Cecilia Nordlund ”Adios Amigo”
03. 05 Tiger Lou ”Oh Horatio”
04. 03 Promoe ”These Walls Don't Lie”
05. 11 Laakso ”Aussie Girl”
06. 07 The Von Bondies ”C'mon C'mon”
07. 06 Damien Rice ”Volcano”
08. 09 John Frusciante ”Song To Sing When I'm Lonely”
09. 04 Josh Rouse ”Come Back (Light Therapy)”
10. 10 Jens Lekman ”Rocky Dennis In Heaven EP”

11. 15 Swan Lee ”I Don't Mind”
12. 08 The Legends ”Call It Ours”
13. NY Bring Me The Fucking Riot…Man ”In Love With The Riot”
14. 14 N.E.R.D. She Wants To Move
15. NY Teddybears Sthlm Feat. Mad Cobra ”Cobrastyle”
16. 11 Peaches Ft. Iggy Pop ”Kick It”
17. NY Starsailor ”Four To The Floor”
18. NY Last Days Of April ”It's On Everything”
19. 18 Organism 12 ”Sångfågel”
20. NY Graham Coxon ”Freakin' Out”

Utslagna:
13. Paris ”Hey Sailor!”
16. David & The Citizens ”Graycoated Morning”
17. Belle & Sebastian ”I'm A Cuckoo”
19. Dave Clarke Feat. Chicks On Speed ”What Was Her Name?”
20. Missy Elliott ”I'm Really Hot”

Studentradion Sverige Topp 20 baseras på spellistor från K103 (Göteborg),
KTH Studentradio (Stockholm), Mick102 (Umeå), Pite FM (Piteå), RadioAF
(Lund), Rocket FM (Stockholm), Stockholms Universitets Studentradio
(Stockholm) och Studentradion 98,9 Uppsala (Uppsala).
Listan räknas fram med ett poängsystem viktat efter spellistornas speltid
och omfattning. Det är alltså inte exakta antal spelningar per låt och vecka
som avgör placering, utan en rimlig uppskattning av hur ofta en enskild låt
spelas på Sveriges studentradiostationer.
Listan sänds varje vecka på Studentradion 98,9 Uppsala, Radio AF, KTH
Studentradio, Mick102, Pite FM och K103 Göteborg.

01. 13 Phoenix ”Everything Is Everything”
02. NY Marit Bergman Feat. Cecilia Nordlund ”Adios Amigo”
03. NY Promoe ”These Walls Don't Lie”
04. NY Josh Rouse ”Come Back (Light Therapy)”
05. 02 Tiger Lou ”Oh Horatio”
06. 19 Damien Rice ”Volcano”
07. 01 The Von Bondies ”C'mon C'mon”
08. 07 The Legends ”Call It Ours”
09. 12 John Frusciante ”Song To Sing When I'm Lonely”
10. 05 Jens Lekman ”Rocky Dennis In Heaven EP”

11. NY Laakso ”Aussie Girl”
12. 06 Peaches Ft. Iggy Pop ”Kick It”
13. 17 Paris ”Hey Sailor!”
14. 16 N.E.R.D. ”She Wants To Move”
15. NY Swan Lee ”I Don't Mind”
16. 04 David & The Citizens ”Graycoated Mornin”g
17. 03 Belle & Sebastian ”I'm A Cuckoo”
18. 11 Organism 12 ”Sångfågel”
19. NY Dave Clarke Feat. Chicks On Speed ”What Was Her Name?”
20. NY Missy Elliott ”I'm Really Hot”

Utslagna:
08. Broder Daniel ”Shoreline”
09. Björns Vänner ”Alexander Lukas”
10. Shout Out Louds ”Please Please Please”
14. Timbaland & Magoo ”Indian Flute”
15. Grandaddy ”I'm On Standby”
18. The Thrills ”Don't Steal Our Sun”
20. Nicolai Dunger ”Here's My Song You Can Have It (Album Sampler)”

Studentradion Sverige Topp 20 baseras på spellistor från K103 (Göteborg),
KTH Studentradio (Stockholm), Mick102 (Umeå), Pite FM (Piteå), RadioAF
(Lund), Rocket FM (Stockholm), Stockholms Universitets Studentradio
(Stockholm) och Studentradion 98,9 Uppsala (Uppsala).
Listan räknas fram med ett poängsystem viktat efter spellistornas speltid
och omfattning. Det är alltså inte exakta antal spelningar per låt och vecka
som avgör placering, utan en rimlig uppskattning av hur ofta en enskild låt
spelas på Sveriges studentradiostationer.
Listan sänds varje vecka på Studentradion 98,9 Uppsala, Radio AF, KTH
Studentradio, Mick102, Pite FM och K103 Göteborg.

01. 01 The Von Bondies ”C'mon C'mon”
02. 04 Tiger Lou ”Oh Horatio”
03. 03 Belle & Sebastian ”I'm A Cuckoo”
04. 06 David & The Citizens ”Graycoated Morning”
05. 07 Jens Lekman ”Rocky Dennis In Heaven EP”
06. 12 Peaches Ft. Iggy Pop ”Kick It”
07. NY The Legends ”Call It Ours”
08. 02 Broder Daniel ”Shoreline”
09. 13 Björns Vänner ”Alexander Lukas”
10. 10 Shout Out Louds ”Please Please Please”

11. 11 Organism 12 ”Sångfågel”
12. NY John Frusciante ”Song To Sing When I'm Lonely”
13. NY Phoenix ”Everything Is Everything”
14. 15 Timbaland & Magoo ”Indian Flute”
15. 16 Grandaddy ”I'm On Standby”
16. NY N.E.R.D. ”She Wants To Move”
17. NY Paris ”Hey Sailor!”
18. ÅT The Thrills ”Don't Steal Our Sun”
19. NY Damien Rice ”Volcano”
20. 20 Nicolai Dunger ”Here's My Song You Can Have It (Album Sampler)”

Utslagna:
05. The Latin Kings ”T.L.K.”
08. Franz Ferdinand ”Take Me Out”
09. Her Majesty! ”You And Me Against The World”
14. Tribeca ”Solitude”
17. Edson ”I Believe In A Thing Called Love”
18. Obie Trice Ft. Nate Dogg ”The Set Up”
19. Aerospace ”In A Place Of Silver Eaves EP”

Studentradion Sverige Topp 20 baseras på spellistor från K103 (Göteborg),
KTH Studentradio (Stockholm), Mick102 (Umeå), Pite FM (Piteå), RadioAF
(Lund), Rocket FM (Stockholm), Stockholms Universitets Studentradio
(Stockholm) och Studentradion 98,9 Uppsala (Uppsala).
Listan räknas fram med ett poängsystem viktat efter spellistornas speltid
och omfattning. Det är alltså inte exakta antal spelningar per låt och vecka
som avgör placering, utan en rimlig uppskattning av hur ofta en enskild låt
spelas på Sveriges studentradiostationer.
Listan sänds varje vecka på Studentradion 98,9 Uppsala, Radio AF, KTH
Studentradio, Mick102, Pite FM och K103 Göteborg.

Bandets biografi svarar:
”De-Loused In The Comatorium consists of eight continually shifting tracks which variously recall Led Zeppelin, Fugazi, Jane’s Addiction, Can, Santana, Spirit, '70s Miles Davis, ambient Dub… and even At The Drive-In, very occasionally. It's unapologetically progressive music: unencumbered by genre, unafraid of seriousness, reverberating with new ideas at every turn.”

Jag svarar:
Skivan låter som du mår, när du mår som sämst. Och då menar jag inte när du är blå, grå och deppig. När du lyssnar på långsam självömkansmusik. Nej, jag menar när du har tagit hissen absolut längst ned. På riktigt.

Den här skivan är en psykos. En tvångstanke. En resa i hjärnans mest invecklade delar. Platserna där signalsubstanser, celler och vävnad plågar själen. ”De-Loused in the Comatorium” är något av det mest outhärdliga, men samtidigt bästa jag hört i musikväg i år.

Vad jag försöker förklara är att The Mars Volta ger dig galenskap presenterad som musik. Den här skivan – tillägnad Julio Venegas – låter som omslaget ser ut. Det är påfrestande att lyssna på den, men belönande i slutändan. Från intensiteten i ”Son Et Lumiere” och ”Inertiatic ESP” till det relativa lugnet i ”Televator” åker lyssnaren med på en galen färd som inte kan beskrivas.

Du måste uppleva den för att förstå.

Genom musiken kan jag förstå hur det känns att balansera på gränsen. När världen exploderar i ångest varje gång jag sluter ögonen. När tvångstankarna håller på att segra. Kasten mellan trumtakterna är som humörpendlingarna. Från manisk lycka till svartaste svart på ett taktbyte. Sången, eller ylandet, kastar ur sig ord som ger mig migrän redan på papperet. Gitarrerna river hål i min lugna och behärskade yta.

Långa ”Cicatriz ESP” sammanfattar hela skivan. Den innehåller galna trumkomp, höga toner, skeva körer, gitarrslingor som dödar hjärnceller och ett flummigt parti som tar dig högre än vilken drog som helst. På tolv minuter. Det är fullständigt logiskt att John Frusciante från Red Hot Chili Peppers gästar på den låten.

Någon har kallat The Mars Volta för Rush på speed. Kanske är det därför jag tycker att den här skivan är den bästa temaskiva jag hört sedan klassiska Rush-verket ”2112″ som släpptes för snart trettio år sedan.

De går rätt många steg längre än Muse. The Mars Volta har gjort årets knasigaste skiva. Och en av de bästa. Den förändrar rocken. Tänjer på gränser. Förnyar och stökar till. The Mars Volta gör det outhärdligt bra. För bra för att någonsin hamna på topplistor.

Efter en lyssning är jag fast. Trots att jag inte vet ett dugg om Julio Venegas känns det som att jag förstår. Och är rätt nöjd med att jag är jag.

Så låter den här skivan.

Låtlistan ser ut så här:

1. "Dragonfly"
2. "True To Myself"
3. "I Get Out"
4. "Looking"
5. "Shalom Salaam"
6. "In The Name Of God"
7. "Rainbow In The Sky"
8. "Melancholy Mood"
9. "Good Old Days"
10. "Never Deny You"
11. "DYKL (Don't You Kill Love)"

Singeln ”By the Way” har varit ute ett tag nu och klättrar stadigt på topplistor runt hela världen. För mig har låten vuxit och nu kan jag till och med gilla de stökiga verserna. ”By the Way” är dock inte helt representativ för skivans sexton låtar. Snarare är den nog den hårdaste låten.

Rick Rubin har producerat igen och det låter precis som på ”Californication” ganska avskalat. Inga onödiga detaljer stör det rena och klara ljudet. Möjligen kan jag längta lite efter ett fetare bastryck i högtalarna, men Flea rör sig ju oftast på ljusa oktaver.

”By the Way” är en som sagt en poppig skiva. Jag tror aldrig Red Hot Chili Peppers lagt så mycket energi på sångarrangemangen. Ibland låter det Beach Boys om körerna och rakt igenom sjunger Anthony Kiedis bättre än någonsin. Han visar att han kan sjunga på riktigt och inte bara sprutflåsa ur sig ord till funkkomp. Särskilt tydligt hörs detta och mörkt sugande ”Don't Forget Me” där sången tillsammans med det mjukt malande kompet fångar mig och tvingar mig att lyssna. En oerhört stark låt som bör släppas som singel.

Andra låtar som säkerligen kommer släppas som singlar är popbagatellen ”The Zephyr Song”, balladerna ”Die for You” och ”Tear” samt stompiga och lätt ska-doftande ”On Mercury”. Men det kan säkert bli ett par andra också. Jag hoppas suggestivt drivande ”Throw Away Your Television” kommer nå ut till många. Avslutande ”Venice queen” är en annan höjdare som byter karaktär mitt i och på så sätt lyfter högt.

Jag gillar verkligen den poppiga upplagan av detta band och saknar inte funken speciellt mycket. Men jag har full förståelse för er som gör det. Det är knappast någon tröst för er att den låt som har lite funk i sig – ”Can't Stop” – kanske har de snyggaste gitarrerna på hela skivan. Någonting säger mig att John Frusciante ligger bakom en stor del av bandets nuvarande stil. Det flyter lika snyggt som på hans underskattade soloskiva ”How to Record Only Water for Ten Days”, men flummar inte ut lika mycket. Gitarrspelet är också delikat. Vet inte om någon annan vit rockgitarrist kan uppvisa samma känsla för sitt instrument som Frusciante. Och nu när han har rent blod i ådror och vener låter det bättre än någonsin.

Det här är en skiva som kommer släppa från sig ett gäng singlar och ni kommer hinna lyssna er trötta på dem alla. Men som fullängdare tror jag denna kommer vara oöverträffad i mainstream-fåran vid årets slut. Det är högkvalitativ kommersiell popmusik signerad ett popband från Californien som tidigare var mest kända för att göra hård funk.

Kanske en besvikelse för de gamla trogna fansen och för de recensenter som tidigare bespottade bandets hårda funk, men som nu saknar densamma. Red Hot Chili Peppers har inte gjort någon ny ”Give It Away”. Men sexton andra låtar som kommer spelas över hela världen och tilltala många människor.

Den som vill vara bitter får gärna kalla ”By the Way” en sellout. Men även snygg och lättviktig musik har ett berättigande när den är innerlig och därför är det här en skiva som förtjänar den kommande försäljningsframgången. Vi är många som kommer lära oss de här låtarna utantill.

En bra platta med sommarpop. Fullmatad och generös.

På sin egen sida skriver han att han knappt kan förstå att han
sjungit en Joy Division-låt med de som ursprungligen skrev och spelade in
den. "I feel like the most fortunate musician in the world".

Nu har klockan vridits tillbaka. Frusciante är tillbaka i RHCP och Navarro är turnéaktuell med Jane's Addicition. De båda strängbändarna ger även ut soloplattor vid sidan av sina band. Inte oväntat är det helt olika musik. Frusciantes platta är mer experimentell och lekfull. Navaros är tyngre och rockigare. Det de båda har gemensamt är att de inte är särskilt bra.

”Trust No One” visar upp en sviken Navarro som blivit bränd både privat och musikaliskt. Det står klart redan i förstasingeln ”Rexall” som hör till de starkaste låtarna.
”I hate my life
I hate my life
I never want another wife”

Förutom skivan har han även skrivit en bok, ”Very Little Daylight” som även är titeln på en av låtarna. Konst som terapi.
”I am tired
I am weary
I could sleep for a thousand years”
”Venus in Furs”

Han vill dela med sig av vad han har varit med om. Problemet är bara det att han oftast tar i så att det slår över. Både texterna och melodierna drunknar i spända muskler. Främst i ”Not for Nothing” där han tar sig en tripp i Trent Reznor-land, där han inte känns hemtam.

Oftast far tankarna annars iväg till Chris Cornell och Soundgarden. Inte för att deras röster är särskilt lika men de påminner ändå om varandra på något sätt. Det kanske är stämsången som gör det? Om inte annat så hamnar musiken ofta i nåt slags Soundgarden-riffande, fast inte i samma klass, tyvärr.

Helhetsintrycket är att det känns väldigt stelbent. Men ibland spetsar man öronen lite extra. Som i det folkmusiksdoftande slutpartiet i ”Very Little Daylight”. ”Venus in Furs” har lite vaggvisekänsla över sig. Låter som Garmarna med en elektrisk mungiga i bakgrunden. ”Slow Motion Sickness” har även den, drag av etnomusik i den snygga refrängen och Navarro lyckas tack och lov hålla foten från att koppla på testosteron-disten. Kanske plattans bästa låt.

”Trust No One” är en rätt tråkig skiva helt enkelt. Det känns som om idéerna var bättre än resultatet. Förhoppningsvis lyckas han bättre nästa gång.

En annan gyllene regel är att soloplattor oftast är mjukare än den musik som spelas i vanliga fall. Mjukhetsmetamorfosen gäller även om det är den ordinarie låtskrivaren som satsar solo. Naturligtvis finns det gott om undantag – vad skulle annars bekräfta regeln?

John Frusciantes ”To Record Only Water for Ten Days” passar in som smort i denna grovt tillyxade mall. Musiken är långt ifrån Red Hot Chili Peppers funkspetsade rock. Inte heller hans gitarrspel är sig likt. I vanliga fall brukar hans säregna, lite spretiga spelstil smycka låtarna, men den här skivan känns nästan som om den inte har några gitarrer alls. Naturligtvis finns det gitarrer, men de är inte framträdande.

Detta sagt med undantag för öppningslåten ”Going Inside” där några av melodierna låter som om han grävt fram de effektpedaler som inte användes under inspelningen av ”Californication”. Över lag rör det sig om klassisk kompgitarr på akustisk gitarr eller en ren elgitarr. Återhållsamt värre. Inte heller de instrumentala låtarna bjuder på någon strängbändargymnastik eller stora melodier. Fast i all sin enkelhet är instrumentala ”Murderers” och ”Ramparts” två av plattans bästa låtar.

Jag antar att det är tänkt att det är sången och låtarna ska stå i det främre rummet – inte gitarristen Frusciante. Problemet är bara det att han inte är någon stor sångare. Faktum är att han sjunger riktigt uselt. Det finns visserligen gott om bra sångare, som är bra sångare just tack vare att de sjunger uselt – brist i tonsäkerhet och teknik överkompenseras av känsla – men Frusciante är inte en av dem. Vad gäller låtarna så känns de mest som skisser som kanske skulle kunna bli hyfsade tavlor, men inte blev det. Ibland är potentialen mer tydlig som i ”Remain” och ”In Rime”

Det är en väldigt enkel inspelning där förkastliga trummaskiner dominerar ljudbilden. Maskinell percussion har sällan hög ribbfaktor – inte heller denna gång. Det hela känns som ett hobbyprojekt som slängts ihop under några kvällar i en hemmastudio. Och det är väl mer eller mindre vad är också.

Ibland kan man leva på sitt namn. Är rätt säker på att om inte John Frusciante hette just John Frusciante skulle han inte fått ge ut den här skivan på det stora bolaget, utan vänta på kompisarna Chad, Anthony och Flea. Hade det varit en demo från Nisse Hult hade han på sin höjd fått ett svarsbrev från skivbolaget som avslutats med orden ”Tack för visat intresse – ring inte oss vi ringer dig.”

Plattan väntas släppas nästa sommar.

De har ännu inte bestämt sig för vilken producent de kommer jobba med men basisten Flea säger i en intervju med Reuters att det vore otänkbart att jobba helt utan Rick Rubin som varit med på bandets senaste tre plattor.

Det är osäkert när skivan släpps men badets fans kan trösta sig med att medlemmarna är aktiva även utanför RHCP. Flea har varit med och skrivit soundtracket till Steven Soderberghs kommande film ”Traffic” och John Frusciante släpper snart sin tredje soloplatta ”To Record Only Water For 10 Days”.

Korn är också på väg in i studion för att spela in uppföljaren till mångmiljonsäljaren ”Issues”. Bakom mixerbordet sitter Michael Beinhorn som tidigare har jobbat med bla Marilyn Manson och Hole,

Smörsångare, soulfantom – kärt barn har många namn. I vår är Maxwell hursomhelst tillbaka med en uppföljare till framgångsrika albumet ”Embrya”. Den nya skivan blir det tredje studioalbumet från Maxwell.

Band kan inte klandras för att andra har gjort grovjobbet, men det jag blir sur på är att några riff och arrangemang i princip känns stulna rakt av. Det skulle inte ha behövts. The Deadlights skulle säkert ha klarat av att vara tillräckligt egna i alla fall. De är nämligen förbannat bra.

En annan sak som är obegriplig är ofoget att lägga med en låt som ”Sweet Oblivion” som inte är annat än radioanpassad smörja. Aggressiviteten i musiken är något nedtonad och ersatt av lite mer utslätade melodier samtidigt som sångaren Duke ägnar sig åt popsång i Placebo-skolan! Men det blir än värre. I låten ”Foolish Pride” har man tagit steget fullt ut. Det är poprock och södra Kalifornien, sval bris och alternativt tonårsdisco. Det är helt enkelt hårdrock hämtad från början av nittiotalet svagt influerad av John Frusciante! Brrr.

Avslutande ”Falling Down” är ännu en en lugn låt, men dem här gången är det akustiska gitarrer, sitar och congas som kompar den Days of the New-inspirerade sången. Det blir mer åt Jar of Flies hållet (Alice In Chains) än power ballads.

Det är Sylvia Massy som har varit framme och producerat skivan (Tool och Powerman 5000), och i vanliga fall borgar det för kvalitet. Här där kvaliteten sviktar kan jag inte annat än undra vad hon höll på med under inspelningen. Hon är dessutom beskylld för att vara inblandad i valet att ta med den smörja som jag avhandlade ovan. Jag vet inte vad jag skall tro.

Huvuddelen av ”The Deadlights” är av ypperlig klass. Duke sjunger och vrålar helt i min smak och aggressiviteten känns äkta. Men jag kan inte annat än tänka på den mindre del som förstör så mycket. De har inte ens försökt att integrera dessa – låt oss kalla dem snälla – tongångar i musiken, de byter helt enkelt bara stil mitt i alltihop. Obegripligt.

Titelspåret ”Rev” som gästas av Red Hot Chili Peppers gittarist John Frusciante och Rage Against the Machines Tom Morello är en trevlig liten sak som påminner ganska mycket om det material Perry spelade in med Porno For Pyros.

Covern av Led Zeppelins ”Whole Lotta Love” glömmer jag helst direkt. Ett ganska meningslöst ljudexperiment eller försök till drum'n'bass. Jag vet inte.

Som en samling för de som missade Perrys två tidigare band fungerar den här skivan utmärkt. De flesta av de mest välkända titlarna är med, även om det känns lite märkligt att fokus ligger på Porno For Pyros. Men, som en Perry Farrell skiva känns det konstigt. Visst är det bra, men samtidigt känns det fel och lite äckligt.

På den förra skivan ”One Hot Minute” var det Dave Navarro som skötte gitarren. Med honom ändrades gruppens sound och fick en råhet som inte hade funnits tidigare. Den energi som alltid varit ett av gruppens kännemärken fick sällskap av frustande, distade gitarrer som släpptes fria i låtar som ”Warped” och ”One Big Mob”.

En naturlig förklaring till det nygamla soundet på ”Californication” är att John Frusciante har tagit tillbaka sin plats som strängbändare igen. Hans spelstil och ljudbild skiljer sig markant från Navarros. Frusciante tar sällan till några kraftgrepp utan smyger in med sin rena gitarr och kompletterar Fleas bas i någon slags bräcklig symbios. Tillsammans med Chad Smith på trummor kan de fortfarande få det att svänga ett gäng. Ändå är det någonting som saknas. Det brister i det bitvis svaga låtmaterialet. Det är få låtar som känns som om de leder någonstans. De påminner mest om bleka kopior på tidigare klassiker.

Det finns ingen ”Give it Away” eller ”Higher Ground” på ”Californication”. Av den tidigare så tunga eller fartiga funken blir det allt som oftast pop. De låtar som känns mest intressanta är överraskande nog de lugnare alstren. Förstasingeln ”Scar Tissue”, som är besläktad med brottarhiten ”Under The Bridge”, växer för varje lyssning och ”Porcelain” är en mäktig ballad som faktiskt skulle kunna vara signerad bob hund (vilket påpekades för mig av min recensent-kollega DD).

Anthony Kiedis lyrik har alltid varit en salig blandning av mumbo-jumbo och svartaste svart. När låtarna nu inte är allt för starka så håller inte de mindre seriösa texterna, utan det känns mest tramsigt. Ibland blixtrar det dock till. Många av texterna handlar som vanligt om livet i Kalifornien och hemstaden Los Angeles. Mest dräpande är titelspåret ”Californication”: ”It’s the edge of the world – And all of western civilization – The sun may rise in the East – At least it settles in the final location – It’s understood that Hollywood sells Californication”.

Vet inte om Kiedis & company har blivit gamla men de övertygar mer som melankoliker än som partyprissar. Svaret på vilken inriktning de väljer – pop eller funk – kanske kommer på nästa platta. Till dess får vi hålla till godo med ”Californication” som känns lite som den kvittar. Det är bra men det skakar inte om varken mig eller högtalarna som deras musik brukar göra.