1. Kim Hill ”K.I.M.M.Y.” 2. Organism 12 (med Peshi) ”Lite ull blir det” 3. Sex, Money & Gunz ”Radio Play” 4. Dillinger ”The General” 5. Papa Dee ”Gimme Power” 6. Amp Fiddler ”Possibilities” 7. En Vogue ”Ooh Boy” 8. Trio Mocotó ”Chiclete Com Banana” 9. Svenska Akademien ”Psalm för mörkrädda” 10. Goapele (featuring Pep Love) […][...]

1977 var det revolution. Punkrocken skulle blåsa ut det gamla och dammiga, meja ner och bygga upp från grunden på all skit som hade hänt. Så långt var allt bra. Cocksparrer var ett gäng grabbar från arbetarklassmområdena i Londons East End som gärna såg en förändring. Punken fick gärna spränga upp lite byråkratrövar och jaga […][...]

Medan Bruce Springsteen förbereder inspelningarna av ett kommande album har medlemmarna i The E Street Band tid att ägna sig åt sina egna karriärer. Clarence Clemons tar med sig The Temple of Soul och kommer till Sverige i sommar för tre konserter. 31 juli spelar de på Storsjöyran i Östersund. 2 augusti på Nalen i […][...]

Lars Winnerbäck släpper en ny skiva den 29 september. Det är en nedtonad och lågmäld skiva som Winnerbäck även kommer turnera med i höst. Turnén börjar i oktober och biljetterna släpps 1 juni. Kompbandet Hovet följer inte med den här hösten, utan det är Lars Winnerbäck som helt på egen hand kommer spela på konserthusscener […][...]

De har växt upp ur jorden den här gången. Rötterna, alltså. Om Svenska Akademien förra gången var inne och tassade på roots-reggae har de den här gången inte nöjt sig med att borsta av det översta jordlagret. Istället har rötterna slitits upp ur den varmt gungande myllan. Med ett varsamt, organiskt handlag. Att Svenska Akademien […][...]

Det finns grader av gubbromantik. Gubbromantikens mest extrema ytterlighet kallas Söderromantik. Alla som skaldar om Söders höjder, om Götgatspuckeln och Monteliusvägen blir nämligen per definition den mest gubbiga, knarriga Kvarnen-inventarie man kan föreställa sig. Det sluts en taggig cirkel från Lundells ”Rom i regnet”, via Winnerbäck och Hellstrands mest fanatiska Kanalplans-fetischism till Petters Skanstull-maffia, som […][...]

Hur många gånger kan man egentligen göra nya versioner av klassiska låtar (ja, till och med standards)? Tydligen rätt många gånger. På ep:n ”My Little Bird of Happiness” stoppar Anna Bella Munter in inte mindre än fyra covers på skivans fem spår. Först ut är ”My Funny Valentine”. Jodå. Den låten. Till sin hjälp har […][...]

Triphopen är död. Länge leve triphopen. Jag tror det började med att Buck 65 bände upp kistlocket till halva nittiotalets mest sönderhypade genre, sen kom Ilya och gjorde Beth Gibbons-jazz av det och Dynamoe har förvisso varit igång sedan 1997, men upp med en hand alla ni som verkligen hörde 2001 års ”Jump Start”. Den […][...]

Mjuka mjuka mjuka rootsreggaeballader på försiktigt sjungen svenska. Vardagsfunderingar i baktakt. Utmattat och utslitet, som ett uppvaknande efter utbrändhet. Melankoliskt dystert eftertänksamt. Balansgången är inte helt lätt. Att sjunga mjukt och lätt uppgivet är en svår konst. Mer ofta än sällan faller Ital Skurk i likgiltighetsfällan och då följer mitt lyssnarintresse samma väg. Jag hör […][...]

Jag har ett problem (ja, kanske flera då – men här kommer ett av dem ut i ljuset). Jag har svårt att köpa skivor jag vet att jag kommer att gilla. Skivor med mina favoritartister som kanoniserats som deras självklara mästerverk. Så istället för att köpa James Brown ”Live at the Apollo” inspelad 1962 har […][...]