”Best of Both Worlds” var den anspråkslösa titeln vid det förra tungviktarmötet mellan Kelly och Jay-Z. Men innan marknadsföringsarbetet kring skivan ens hunnit dra igång hamnade Kelly som bekant i klammeri med rättvisan och Jay-Z ska ha klippt kontakten. Oavsett hur det var med den saken har de två återigen gjort gemensam sak. Det som […][...]

Antalet fanzine som poppat upp från ingenstans och försvunnit tillbaka dit innan någon ens märkte att de fanns är för många för att räkna upp. Men så finns det de som gör lite mer än bara några fotostatkopierade A4-sidor. Ett av dem var Gospel!, gjort av Stefan Zachrisson (Friendly Noise), som 1996 gav ut cd:n […][...]

Varje generation vill vara den sista. Det är enda sättet att slippa bli frånåkt, en anakronism, dammig och tandlös på något rock-Guggenheim. Varje generation vill slippa se sin tids musik och rebellism förvandlas till hissmusik och reklamjinglar. Redan The Who sjöng, ”Hope I die before I get old”, men The Who – de som inte […][...]

Det är den andra stora soulbesvikelsen för året som har hamnat hos mig nu. Den här är dessutom sju resor värre. Den får Angie Stones ”Stone Love” att verka som ett brännande mästerverk. Det gör ont i mig att lyssna på det här. På ett dåligt sätt. Här finns ingenting som berör. Ingenting som stör. […][...]

Det börjar bli en aning tjatigt. Fortfarande riktigt bra, men tjatigt. Nackdelarna med John Frusciantes kreativa och snabba utgivning börjar märkas. Jag hinner inte lyssna färdigt på en skiva förrän nästa kommer. Det går för snabbt och blir för mycket. Dagens i-landsproblem? Minst sagt. John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa […][...]

Det var riktigt kallt när Motorpsycho åkte till fjällen för att spela in den här skivan. Mitt i vintern tog de med sig skägg och valrossmustascher, steel guitar och banjo och hamnade någonstans i närheten av Dr. Hook och The Band. Kepsen sitter kalasbra när Motorpsycho leker country. De gör inte bort sig i den […][...]

Tänk dig The Ark. Men ta bort clownkostymerna och de yvigaste musikalgesterna. Då har du Novak. Fem gotländska popsnören med koll på sjuttiotalet. Som med det här albumet debuterar i fullt format. Utan att lämna några djupare spår, men som ett välkommet tillskott i en upparbetad fåra. Vi drar en rak linje från sjuttiotalets glammiga […][...]

Om ”Dub Revolutionaries” hade som ambition att återskapa svunna tider är ”Version Born” på sätt och vis dess motsats. Här lägger Sly & Robbie rytmer för samtiden. Lite grovt kan man säga att det handlar om fyra huvudspår: hiphop, instrumental dub, ragga och, tja, triphop kanske (eller bruten jazz eller vänsterkant eller headz eller någon […][...]

Melodramatiskt kromad muskelpop. Strömlinjeformad och serieproducerad. Lika unik som en Ford Mondeo, men också lika komfortabel. De fyra herrarna i Zac tar ifrån tårna och gör en skiva som kommer gå många obemärkt förbi. Men de som köper den kommer falla pladask. Det kommer fram såna här band med jämna mellanrum. De låter ungefär likadant […][...]