Sen dess hardcore såg dagens ljus har det hänt en hel del. Det borde det också ha gjort, med tanke på att det har gått snart 30 år. Från att ha varit ganska råbarkad och konkret har den vuxit och på sina håll kommit att bli mer mångfacetterad och djup. När Minor Threat och de […][...]

Arvikas vinylvänner nummer ett, Bootleg Booze Records, gjorde världen lite bättre när de gav ut The Hellacopters The Same Lame Story för ett par veckor sedan. Resultatet när Sveriges bästa rockband gjorde gemensam sak med Bootleg Booze blev som väntat lysande. The Same Lame Story släpptes först med senaste numret av tidningen Denimzine, men medföljde […][...]

Lördagen vigdes när jag väl kom till festivalområdet inledningsvis åt att parera regnskurarna under diverse tak och träd. Gick bet på en fotoväst till Erykah Badu (förlåt, Hamberg) och lyssnade från pressområdet och samma öde fick Juliette & the Licks. Därefter var min tid på festivalområdet över och färden gick sedan till Henriksberg och Thunder […][...]

Nicke Andersson och Strängen. Robban Eriksson syns i bakgrunden. Det var ett tag sedan The Hellacopters spelade live och det var således ett tag sedan jag såg dem på scen också. Under tiden har jag dock gått och nätt ganska friskt på vad som i min bok är ett av Sveriges bästa band, faktiskt så […][...]

Till skillnad från Pustervik, där det rapporterades om kökaos och oklarheter med armband, var det bara att knalla rätt in på Trädgår’n, där Woven Hand skulle spela. Lokalen var perfekt i storlek för David Eugene Edwards och mannar, lagom fullt utan att man behövde trängas nämnvärt. Och jag är ganska säker på att i princip […][...]

Festivalen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg har varit något av sommaren snackis allt eftersom artisterna presenterades. Både redaktionskollegor och andra kompisar har aviserat att de skulle åka dit, mycket tack vare det tilltalande programmet. Som mest var vi tio personer utanför redaktionen som skulle till Göteborg i helgen. För min egen del har […][...]

Mycket vatten har flutit under broarna sedan polska Behemoth såg dagens ljus 1991. Från att ha varit ett tämligen ordinärt black metal-band har de utvecklats till att stå stadigt på en grund av death metal. Från att ha varit en tämligen inhemsk angelägenhet har bandet även erövrat världen och är numera att räkna som en […][...]

Man känner onekligen igen Nile vid det här laget. Storslagna fanfarer öppnar första spåret, de tekniska riffen dyker upp tätt efteråt, trummorna rullar runt i några öppnande fill. Sen bär det iväg. What Can Be Safely Written tar oss med på en progressiv death metal-resa på över åtta minuter, där tempot höjs och sänks och […][...]

Smått sen anländer jag till Brunnsparken i Örebro för att höra sista kvarten Nisse Hellbergs konsert. Har fått höra en hel del gott om Wilmer X-mannens soloalbum, men det jag får mig till livs i Örebro kan jag både ha och mista. Men det är ändå knappast rättvist att säga så, för jag har knappt […][...]

Death Breath är sannerligen ett produktivt band. Inte långt efter debutskivan landar nämligen en tiotummare på skivdiskarna. Resonemanget må möjligen dofta av att smida medan järnet är varmt, men för oss som gillar retrodödsen är det som en smärre julafton. Receptet på Let it Stink skiljer sig ungefär lika mycket som debuten gjorde från hur […][...]