Misery Index är ett humörband, det ska jag inte sticka under stol med. Amerikanernas tajta och smått känginfluerade death metal är inget som jag slentrianmässigt bara slänger på, utan ska det lyssnas är det för att tillfället är rätt.

Jag har dessutom kommit att bli rätt selektiv med vad jag plockar fram i bakkatalogen. Oftast återvänder jag till EP:n Dissent av en simpla anledningen att det är den jag tycker är bäst. En dryg kvart lång och i formatet ett längre spår uppdelat i fyra stycken och ytterligare en låt är det en precis lagom dos.

På den tiden stod Misery Index fortfarande stadigt kvar med ena foten i kängen och deras death metal var knappast särskilt renodlad, som är fallet på sentida plattor som förra given Traitors. Även om de fortfarande har manglat fruktansvärt hårt har de begränsat sig själva till att bara vara ett death metal-band i större utsträckning. Måhända ett bra sådant, men ändå smått onyanserat.

Därför gillar jag vad jag hör på nya Heirs to Thievery. Misery Index har inte direkt gått och punkat till sig igen, men har i stället den goda smaken att stanna upp i manglet. Musiken har luckrats upp och är mer välarrangerad. Titelspåret är ett synnerligen bra exempel, likaså finfina The Illuminaught och påföljande The Seventh Cavalry.

Misery Index är att räkna med fortfarande, onekligen.