Äpplet faller inte långt från trädet uppenbarligen.

För när Nicke Andersson gör väsen av sig igen efter att ha låtit formidabla The Hellacopters somna in, ja då är det en hel del som är sig likt. Bara en titt bland medmusikanterna på första sjuan ger en hel del i sammanhanget välbekanta namn.

Och själva greppet är också något som är Nicke Andersson ut i fingerspetsarna; en limiterad sjua, två låtar varav den ena är en cover, ett ritat omslag. Egentligen inget extravagant, men däremot ett väl fungerande grepp.

Även musikaliskt är det inte tal om några större utsvävningar. Snarare är det två låtar som onekligen bär Nickes signum som vi bjuds på. Sam Cooke-dängan That’s Where It’s At har klätts i en boogiekostym som skulle sitta fint på Francis Rossi, medan egna spåret Oh Babe utmärker sig tack vare en finurlig basgång.

På det stora hela är det en hel del The Hellacopters anno 2000-talet, om än med lite hårdare kanter och lite tydligare musikaliska rötter. Vilket är fullt logiskt. För är det något som jag tycker kännetecknar Nicke Andersson, och i förlängningen också The Hellacopters och Imperial State Electric, är det att det aldrig fuskades med referenserna, det togs inga genvägar. Och det står han fortfarande fast vid.

Egentligen är det två bagateller till låtar, jag har hört både bättre och sämre låtar från mannen tidigare, om det inte vore för att det är just Nicke Andersson som står bakom. Det känns på något sätt tryggt att kreativiteten fortfarande finns där, att han vill fortsätta dela med sig av sin musik. Fast det var det kanske aldrig någon tvekan om.