Det var nästan nyss som jag skrev här om CocoRosies debutalbum ”La maison de mon rêve”. Sirenerna Casadys trolska album. Det har inte gått så lång tid. Kanske är det därför, men det känns inte heller som om det har hänt så hemskt mycket. ”Noah's Ark” är en ganska väntad och föga överraskande fortsättning på […][...]

Ni minns säkert handklappsglada The Legends från debutalbumet ”Up Against the Legends”. Glöm det. Nu vill Johan ”the Legends” Angergård visa att hans känslospektrum minsann är betydligt bredare än så. Så, musiken förflyttar sig från sorglös till sorgmodig. Och ganska snabbt konstaterar man att ”det här skulle ju the Cure kunna ha gjort”. Angergård verkar […][...]

Jag skulle vilja rekommendera en skiva som ni alla borde ha hemma. En riktigt bra skiva som har förändrat mitt liv. Men det får bli en annan dag. För man kan ju inte ha kul hela tiden. Nej, hur skulle det se ut? Dessutom har ni alla läst för många recensioner av skivor som fått […][...]

Har du någon gång verkligen trott att de så kallade osminkade Hollywoodstjärnorna på film faktiskt inte har smink på sig? Att Julia Roberts verkligen är sitt naturliga själv när hon vaknar på filmduken? Du kanske har trott att halvfalsk och ostämd musik är ogenomtänkt, ihopkrafsad eller dåligt producerad? Men nog läggs det ner en hel […][...]

Så det här är skivan som ska ta död på alla skivor. Det här är tydligen bandet du ska lyssna på om du tröttnat på den ”etablerade poppen”, innebärande artister som Håkan Hellström, Bad Cash Quartet och Eskobar. Stoppa den etablerade popen, stoppa den. Så långt allt gott. För det är ju alltid kul när […][...]

Redan när de sju första sekunderna av ”Set Yourself on Fire” har passerat är det tydligt att det inte är meningen att vi ska lämnas oberörda här. Efter sju sekunder har vi fått höra en man läsa, alternativt utagera, en textrad. When there is nothing left to burn, you have to set yourself on fire […][...]

Vid vissa tillfällen, kanske när man befinner sig en bit hemifrån och gärna när man mest av allt önskade att man låg hemma i sin varma trygga säng, kan det vara bra att påminna sig om att ifall man bodde här så skulle man ju vara hemma nu. Man vet aldrig om dessa visdomens ord […][...]

Nu är det ett år sedan jag lyssnade på havsbruset i Stockholms skärgård. Under ett par veckor kändes inget lika rogivande som att lyssna på havet som slog mot stranden och klipporna. När det nu åter är dags för ett rekreationsbesök bland måsarna finns det ändå ett par skivor jag känner att jag verkligen kommer […][...]

Under damernas fotbolls-EM blev någon stackare (från tv antar jag) uppringd och påhoppad av en av Stockholms gratistidningar. Anledningen var att de använde [den uppenbarligt sexistiska och förnedrande] ”Konichiwa Bitches” som vinjettmusik för mästerskapet, och reportern försökte få det till att det var kränkande för fotbollsdamerna. Det fantastiska var hur tv-killen lyckades vara så avslappnad […][...]

Smogs Bill Callahan har alltid gått sin egen väg. Med sin säregna frasering och sin djupa, närvarande röst har han en präglad egen stil. Det har aldrig känts som en närliggande risk för honom att hamna i det traditionella singer/songwriterträsket. Musiken är naken och blottande. Och han sjunger så nära inpå att musiken upplevs som […][...]