Stockholm Jazz är en av mina absoluta favoritfestivaler. Av de anledningar att den ligger perfekt i lummighet ute på Skeppsholmen, samtidigt som den är en välorganiserad och städad festival samt att festivalen är fokuserad och brukar ha många spännande bokningar att upptäcka eller återupptäcka. I år är artistbokningarna kanske inte lika starka medialt som tidigare […][...]

Med härligt flummiga skivor som Dwight Spitz och Act Your Waist Size som gästades av favoriterna Edan och Mf Doom satte Count Bass D från Nashville sin musik på min hiphopkarta. Han gjorde det också i samma flummiga anda och veva som de respekterade och banbrytande producenterna Madlib och Dilla. Som tidigare arbetar han är […][...]

När Nas gästade Damian Marleys skiva Welcome to Jamrock och låten Road To Zion var Nas vers lite av en avslutande magi. Redan då talades det om att de hade haft bra dynamik i studion, men det måste ändå sägas att den här typen av samarbete var aningen otippat. Och det känns som om patois […][...]

Den här skivan har varit ett perfekt soundtrack till mitt liv den här våren. En liten svensk popsolstråle rakt igenom ett grått moln och ett kallt klimat. Kanske för den också för en tanke tillbaka till Göteborg från Stockholm där undertecknad befunnit sig under våren. När Matilda Sjöström sjöng i den svenskspråkiga reggaegruppen Äkta Kärlek […][...]

Det är lätt att få prestationsångest när man ser på vad den 21 år unga rapparen Bobby Ray åstadkommit. Två EPs och sex mixtapes senare är det nämligen dags för den sedan länge omtalade debuten. Redan när jag var med i Ametists radioprogram En kärleksattack i december 2008 och skulle spå hiphopens kommande år. Då […][...]

Devin the Dude stod för Göteborgs bästa hiphopspelning förra året. Med sitt stora leende, sina hundögon, mouth-cuts och smöriga sång lyckades han charma hela publiken. Det gör han även på skiva då hans glädje och otroligt down to earth-inställning även genomsyrar hans studioarbete. Den snart 40-åriga Devin the Dude fortsätter inte oväntat i samma anda […][...]

En av årets absolut mest försnackade skivor, ända sedan den utannonserades under sommaren 2009, är utan tvekan Method Man, Raekwon och Ghostface gemensamma projekt. Något som på pappret borde betyda ett av årets bästa album. Men behöver det verkligen bli succé när klanens tre bästa rappare går ihop för gemensam sak? Det låter som vanligt […][...]

Hur många kommer egentligen med mersmak ihåg albumen The Movement och The Resident Patient från 2003 repspektive 2006? Förmodligen inte så många. Herr Deck har alltid haft en rätt svårjobbad solokarriär och släppte sin debut först 1999. Han har samtidigt varit i skuggan av sina betydligt mer karismatiska kollegor som Method Man, ODB och RZA. […][...]

Småttingarna i studentkorridoren släppte sin boom-bap debut på västkustbolaget Rawkus (några år för sent) innan den gick vidare till Duck Down Records som drivs av Buckshot och Dru-Ha. Då valde man att ta sitt sound mot ett mer futuristiskt sådant, till ett sound som skulle kunna liknas som ett möte mellan The Cool Kids och […][...]

Hiphopkollektivet Doomtree från Minneapolis mest kända akt är Rhymesayers-rapparen P.O.S. Men det finns betydligt mer att upptäcka i det nio personer starka kollektivet där Dessa, eller Dessa Darling, är den enda kvinnan. Trots en kandidatexamen i filosofi och rötter inom spoken word lyckas hon leverera lyrik utan att bli pretentiös. Hon skriver väldigt berättande, personliga […][...]