Ibland jag gå och grunna på hur olika band får kontrakt. Lambretta är ett sådant exempel. Jag är en popnörd, men har även jag en gräns och en stolthet. Lambretta är inte bra, tyvärr. Det var i somras som Anders Eliasson, Tomas Persiz, Petter Lantz och Linda Sunblad låg på P3:s ”Sommartoppen” med ”Blow my […][...]

Frågan som omedelbart måste ställas är varför Bloodhound Gangs nya album måste ges två olika betyg. Jag ser skivan ur två olika aspekter. När Bloodhound Gang slog igenom i Sverige för ett par år sedan med låten ”Fire Water Burn” tyckte jag att deras ironiska ton var klart tilltalande. Hela deras förra skiva hade en […][...]

Någon sade att detta måste vara årets debut. Efter ihärdigt lyssnande är jag benägen att hålla med. Det är sällan musik av detta lätt psykedeliska snitt tilltalar mig, men Woodbine förenar mystik och skräck med mjuk pop på ett exemplariskt sätt. Woodbine består av Susan Dillane, Rob Healey och Graeme Swindon alla från England. detta […][...]

En trend just nu verkar vara att allt skall beröra high school eller college. Både film och musik ligger i paritet med trenden; Det är fjunig pubertal sexhumor som dominerar det mesta. Blink 182 är inget undantag. Med nya skivan ”Enema of the State” befäster man trenden. Om Porky´s hade spelats in på slutet av […][...]

Om Clint Eastwood lyssnade på punk (vilket jag tror att han inte gör) borde detta vara alternativet. Ponchon och colten (givetvis en Peacemaker) är allt som saknas när jag med glädje känner ljudet från den instrumentala punkcountrylåten ”Hang´em ten high” med The Mopes. Jag gillar enkel svängig punk (eller pop/rock) och The Mopes är inget […][...]

När jag hörde ”Glorious” (första singelsläppet från albumet) trodde jag inte att detta var svenskt. Det lät lite för mycket England. Positivt var dock att det var svenskt, och att det lät en del som Manic Street Preachers. Albumet håller rakt igenom inte samma klass som det första singelspåret, men saknar inte helt substans. ”Liebling” […][...]

Som en blandning av melodiös amerikansk punk och ska slår bandet Common Rider mig rätt i magen med sitt första album ”Last Wave Rockers”. Det är inte särskilt väl genomarbetat (låter som demos från min egen ungdom), och det är inte särskilt nyskapande (man har hört detta en och annan gång). Men det finns något […][...]

När jag lyssnade på The Kooks debutalbum ”Too Much Is Not Enough” hade jag bara två saker i huvudet. Det första vara att de sålt sig till Rocky-reklamen, och det andra var deras bleka spelning på P2 i Örebro. Ännu ett band som lever upp genom någon hip reklamfilm, och som dessutom inte håller live. […][...]

OK ett band ihopplockat av lite gamla powerband och popcoreband. John Kastner, Frank Daly och Mark Arnold är alla så där lagom nördkända för folk i branschen. Jag känner knappt till de band de spelat i. Jag drog nämligen mig själv åt den hardcore som Epitaph gav ut, med namn som Pennywise och Bad Religion […][...]

OK, jag fattar ingenting av det de sjunger dessa underbara japaner. Inte ett smack fastnar av texten. Titlarna är i och för sig översatta på denna skiva, och den är mixad för västerlandet. Texter är viktigt, men tydligen inte vad det gäller Pizzicato Five. Jag gillar det utan att förstå. Denna skiva svänger. Detta är […][...]