När jag lyssnade på The Kooks debutalbum ”Too Much Is Not Enough” hade jag bara två saker i huvudet. Det första vara att de sålt sig till Rocky-reklamen, och det andra var deras bleka spelning på P2 i Örebro. Ännu ett band som lever upp genom någon hip reklamfilm, och som dessutom inte håller live. Min första tanke vid inlyssningen var att såga Michael Lohse och hans band i höjd med fotknölarna. Visst är Rockyjeans bra, men tråkiga (dessutom är storlekarna inte anpassade efter vanliga och ovanliga människor). Visst är det så att en reklamfilm kan vara rolig ett par gånger, men sedan önskar man bara att fyrans avbrutna film skall börja igen.

Jag kom att ändra uppfattning, ett fenomen rätt okänt hos en kategorisk popnörd. The Kooks kan faktiskt både röja loss i 60-talslåtar som ”Indigo Lights”, och mycket soft låta countryriffen vädra en fascination för det spröda i exempelvis ”Move On”. Låtarna är överlag just bättre än just ”Too Much of Nothing”. Jag känner faktiskt igen Atomic Swing, fastän denna gång utan Niklas Frisk. Skillnaden ligger i sångaren Michael Lohse, och att tyngden saknas hos The Kooks.

Lohse sjunger riktigt bra. Det låter hela tiden som han ligger på gränsen till att rösten skall spricka, utan att för den skull låta ansträngd. Rösten funkar faktiskt både i lugnare och lite mer röjigare låtar. På mitt exemplar av skivan finns dessutom ett bonusspår där Lohse ensam på piano framför ”S:t Valentines Day” (?). Ett underbart spår där Lohses röst pendlar mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan. Emellertid utan att tappa sin originalitet, vilket är rätt fräckt.

Bandet saknar rätta tyngden, det där lilla extra som exempelvis fanns hos Atomic Swing. The Kooks är inget man väcker grannarna med på efterfesten, och jag skall väl ärligt säga att jag inte känner gunget i benen som bara längtar efter att få börja stuffa. Det blir aldrig riktigt så groovigt som jag, kanske felaktigt, hoppats på.

The Kooks bär två stora stenar kring sin hals; H&M och Atomic Swing. Jag har använt båda för att ytterligare accentuera min recension. Fegt, men ofrånkomligt. Jag är övertygad om att jag inte kommer vara den ende som gör så. Låt så vara skivan klarar sig ändå, och de två tyngderna får inte The Kooks att sjunka. Problemet kanske är att de aldrig riktigt lyckas lyfta från ytan.