Recension
- Enema of the State (CD) Blink 182
- 1999
- MCA
Banalt, men bra
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Massiv officiell webb i fin ljusblå nyans.
- fly.to/xblinkx
- Heather har en egen Blink 182 sajt. Den innehåller en del som inte den officiella har.
En trend just nu verkar vara att allt skall beröra high school eller college. Både film och musik ligger i paritet med trenden; Det är fjunig pubertal sexhumor som dominerar det mesta. Blink 182 är inget undantag. Med nya skivan ”Enema of the State” befäster man trenden. Om Porky´s hade spelats in på slutet av 1990-talet hade garanterat Blink 182 haft en låt med i filmen.
Just nu har de äntligen fått något av en radiohit här i Sverige med låten ”what´s my age again?”. Efter förra skivan ”Dude Ranch” (1997) (den kom tre år efter den första fullängdaren ”Chesire Cat”) såg genombrottet i Europa ut att ligga långt borta. 1998 hoppade en av bandmedlammarna av för att återgå till studier, men bandet fortsatte och 1999 kanske blir ett genombrottsår. På vågorna av highschool/college/skateboard/snowboard-vågen kanske Mark Hoppus (bas, sång), Tom DeLonge (gitarr, sång) och den nye trummslagaren Travis Barker lyckas nå topplistorna.
Detta är verkligen trallvänlig musik, även om texterna ibland kanske innehåller lite för mycket tonårsångest. Det mesta handlar om sex, brudar, skolk, festande och allt annat som enligt bandet gör studier värda besväret. Trots detta frossande i vår perverterade civilisation är detta roligt att lyssna på. Lika coolt och trissat som NOFX, och lika energiskt som Pennywise, blir detta ändå en skiva som ger en viss mersmak.
Jag är dessutom förtjust i band som lyckas göra låtar på ett par minuter med både handling och solo. Det är föredömligt att inte hålla på och nöta på en låt i sex minuter. Kanske är det därför Blink 182 inte blir tröttsamma (åtminstonne inte efter ett tiotal lyssningar). Man hinner inte tröttna förrän nästa två minuters exposé i onani, cheerleaders och proktologiska skämt tar sin början.
Man borde kanske vara en bättre människa och inte tilltalas av Blink 182:s tonårsdravel. Ändå gör man det. Kanske just därför att jag börjar bli gammal och längtar tillbaka till den tid då alla de saker Mark och Tom beskriver var centrum i universum. Kanske är det så att de fortfarande är det utan att jag erkänner det?
Publicerad: 1999-10-28 00:00 / Uppdaterad: 1999-10-28 00:00

11 kommentarer
hur bedömer ni skivor???
dom här halv musikerna får 6 medan travis får bara 5 för helvete!!!!!
#
det var ju inte ens samma recensent på travis…
#
va fan då halvmusiker? BLINK RULAR!!!!!
#
Kents mästerverk ”Verkligen” får endast 5 i betyg, medans sådan här skit-pop-punk får 6.
Ta bort sådana här recensioner om ni vill få en mer respektabel sajt.
#
Jag vill bara säga att man kan inte jämföra all betyg kors o tvärs över alla genrer. Dom är relativa genren, konkurrensen inom genren samt vad bandet/artisten har presterat tidigare mm. Det kanske är dumt men så är det.
Och nej, jag lyssnar/sympatiserar ej med Blink 821 (o whoever).
”Increase the peace n' keep it real, innit!” – Ali G
#
Enbart låten ”all the small things” höjer betyget på plattan. jag betyg sätter 7/10 iaf.
#
Den här skivan är helt OK. Rättvist betyg, fast Travis (trummisen, inte bandet) själv är värd el 10-poängare.
#
Kent suger, ok?
#
Efterlyser lite NOFX och AFI-recensioner…
#
Bandet kickade Scott för hans alkoholproblem, inte studier. Adam´s song är bäst i världen!!!
#
10/10 för denna fantastiska skiva. Varje låt hade kunnat vara en singel. Jag tycker synd om alla puckon som stämplar blink 182 som ett töntigt skämtband efter att förmodligen bara ha sett musikvideorna till ”what´s my age again” och ”all the small things”. Lyssna på riktigt innan ni dömer ut något.
#
Kommentera eller pinga (trackback).